Ändå mår jag bättre än denna gäst vid fågelmatarna.
Inget teleobjektiv, hackspetten verkade inte bry sig alls om att jag stod ett par decimeter från den och klickade med kameran.
lördag 28 december 2013
Kura, kura
Äntligen snuvig, hoppas på att jag snart slipper känna mig så kulen. Har haft ont i huvudet i flera veckor och "krypningar" längs med ryggen.
Ändå mår jag bättre än denna gäst vid fågelmatarna.
Inget teleobjektiv, hackspetten verkade inte bry sig alls om att jag stod ett par decimeter från den och klickade med kameran.
Ändå mår jag bättre än denna gäst vid fågelmatarna.
Inget teleobjektiv, hackspetten verkade inte bry sig alls om att jag stod ett par decimeter från den och klickade med kameran.
måndag 23 december 2013
Jag drömmer om en vit jul
men det blir det inte i år. Några plusgrader, regn om nätterna och så denna eviga blåst. Det knakar i huset. Skönt att vara inomhus, trots att det inte är kallt eller ens rått ute.
Men jag får väl passa på att önska er en riktigt
Men jag får väl passa på att önska er en riktigt
God Jul
Bilden från hösten 2008
måndag 9 december 2013
Kan man få känna sig färdig nu?
Två inlämningar till, i början av januari. Det blir sista gången på heltidskursen. Vemodigt på ett sätt, men jag vet ju att någon gång måste man släppa taget. Dessutom får man inte gå mer än två terminer på den kursen.
Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.
Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.
Till den ena halvtidskursen ska allt skrivet material in, det ska redigeras och bearbetas och stuvas om och ... nog finns det att göra. Texten till den andra halvtidskursen får efter helgerna mer tid, hösten har jag ju ägnat åt de manus som måste bli klara. Jag får byta miljö, gå från ett dåtida Kuba till ett framtida samhälle som jag just nu inte vet så väldigt mycket om. Jag slipper kontrollera fakta, slipper göra research, men har heller ingenting att förhålla mig till. Hjulet måste uppfinnas på nytt.
Men innan dess ska jag förbereda julfirandet. Sillinläggningar, skinkgriljering, brödbak - och godistillverkning. Normalt brukar jag inte koka knäck eller rulla marsipanbollar. Men dotterns basketförening brukar ha en fest för alla spelare strax innan jul och i år har hennes lag fått i uppdrag att göra godiset. Någon kväll nästa vecka kommer tjejerna hit. Tur vi har ett stort kök.
Jag vet just nu inte hur många som ska komma på festen, men gissar att det handlar om ett par hundra. Hoppas det finns fler lag som ska göra godis.
tisdag 12 november 2013
Från Inte rasist, men
Det finns ett parti i riksdagen som gång på gång utmärker sig. De talar, gapar, nej skriker gärna och högt om yttrandefrihet, men den friheten ska uppenbarligen inte gälla deras meningsmotståndare.
Bloggen Inte rasist, men har sedan förra veckan utsatts för attacker från SD-sympatisörer. Nedanstående inlägg går dock att läsa på deras facebook-sida och det är fritt fram att dela texten.
"IRM under överbelastningsattack, igen! Vi bloggar från FB så länge.
Hej hej!
Som rubriken indikerar så är IRM ännu en gång under attack från någon som uppenbarligen inte gillar vår granskning av Sverigedemokraterna. Därför flyttar vi temporärt över vår verksamhet till Facebook. Lycka till med att DDoS:a FB!
Med tanke på att Åkesson så sent som för en vecka sedan utsattes för en "tårtning" och... alla skrek "ANTIDEMOKRATI" kan man tycka att avståndstaganden borde hagla in, men icke. Som vanligt när de antidemokratiska aktionerna/handlingar utförs av SD:s politiker, bloggar(se Avpixlat) eller fotsoldaterna så är det förnekande och tystnad från Sverigedemokraternas håll.
Det närmsta vi kommer ett uppmärksammande från SD:s håll är Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund som skyller attackerna på vänstern - otippat... Nej Bylund! Det är såklart inte vänstern, vi tror heller inte att det är SD-riks som utfört eller beordrat dessa attacker mot IRM. Men! Vi är övertygade om att det handlar om människor som stödjer SD och avskyr vår bevakning av SD. Dessa människor skulle kunna stävjas om ledande SD-politiker vore konsekventa i sitt fördömande av antidemokratiska handlingar, men så är inte fallet.
SD-politiker slår endast på stora trumman om det är SD som drabbas. Man skiter fullständigt i om unga tjejer blir hotade med våldtäkt efter att de hängts ut på Avpixlat. SD skiter fullständigt om en kvinnan som tårtade Åkesson blir hotad till livet. SD skiter fullständigt i att tidningen Östran hotas av en säkerhetsansvarig inom SD i syfte att stoppa en bildpublicering från ett SD-möte. SD skiter fullständigt i att Avpixlat försöker utpressa Sundsvalls tidning för att få dem att sluta bevaka SD. SD skiter fullständigt i om ett våldtaget barn blir uthängt med video på Avpixlat. SD skiter fullständigt i om deras politiker viftar med järnrör mitt i centrala sthlm, de får vara kvar i värmen ändå.
Ser ni den röda tråden? Japp allt handlar om "oförrätter" som man anser att SD utsatts för och som man vill hämnas eller stoppa.
Det är hög tid att uppmärksamma SD:s inkonsekventa hållning till antidemokratiska aktioner och handling!
Hur gör vi då undrar ni? Ja allt börjar med att ni delar denna status och visar att SD och deras fotsoldater aldrig kommer att kunna tysta oss.
Mvh redaktionen"
Hej hej!
Som rubriken indikerar så är IRM ännu en gång under attack från någon som uppenbarligen inte gillar vår granskning av Sverigedemokraterna. Därför flyttar vi temporärt över vår verksamhet till Facebook. Lycka till med att DDoS:a FB!
Med tanke på att Åkesson så sent som för en vecka sedan utsattes för en "tårtning" och... alla skrek "ANTIDEMOKRATI" kan man tycka att avståndstaganden borde hagla in, men icke. Som vanligt när de antidemokratiska aktionerna/handlingar utförs av SD:s politiker, bloggar(se Avpixlat) eller fotsoldaterna så är det förnekande och tystnad från Sverigedemokraternas håll.
Det närmsta vi kommer ett uppmärksammande från SD:s håll är Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund som skyller attackerna på vänstern - otippat... Nej Bylund! Det är såklart inte vänstern, vi tror heller inte att det är SD-riks som utfört eller beordrat dessa attacker mot IRM. Men! Vi är övertygade om att det handlar om människor som stödjer SD och avskyr vår bevakning av SD. Dessa människor skulle kunna stävjas om ledande SD-politiker vore konsekventa i sitt fördömande av antidemokratiska handlingar, men så är inte fallet.
SD-politiker slår endast på stora trumman om det är SD som drabbas. Man skiter fullständigt i om unga tjejer blir hotade med våldtäkt efter att de hängts ut på Avpixlat. SD skiter fullständigt om en kvinnan som tårtade Åkesson blir hotad till livet. SD skiter fullständigt i att tidningen Östran hotas av en säkerhetsansvarig inom SD i syfte att stoppa en bildpublicering från ett SD-möte. SD skiter fullständigt i att Avpixlat försöker utpressa Sundsvalls tidning för att få dem att sluta bevaka SD. SD skiter fullständigt i om ett våldtaget barn blir uthängt med video på Avpixlat. SD skiter fullständigt i om deras politiker viftar med järnrör mitt i centrala sthlm, de får vara kvar i värmen ändå.
Ser ni den röda tråden? Japp allt handlar om "oförrätter" som man anser att SD utsatts för och som man vill hämnas eller stoppa.
Det är hög tid att uppmärksamma SD:s inkonsekventa hållning till antidemokratiska aktioner och handling!
Hur gör vi då undrar ni? Ja allt börjar med att ni delar denna status och visar att SD och deras fotsoldater aldrig kommer att kunna tysta oss.
Mvh redaktionen"
måndag 11 november 2013
Medieskugga
Jag njuter av att läsa papperstidningen. Världsnyheter, mer lokala nyheter, kulturartiklar, intervjuer med idrottsutövare, ja allt gås igenom. Eller nja, kanske inte börsnoteringarna. Eller vissa debattartiklar.
Men under hösten har det varit lite si och så med tidningsläsandet. Jag har inte haft tid, helt enkelt. Igår insåg jag att jag måste åtminstone skumma igenom högarna, innan maken börjar elda upp tidningarna för mig.
Så tänker jag, vilket ständigt brus det är. Allt detta tjatter om saker, som efter en månad har glömts bort av de flesta.
För en dryg månad sedan tillkännagavs vilka som årets nobelpris. Inte glömmer jag ju att det blev en av mina favoriter, Alice Munro, som fick litteraturpriset. Men de övriga priserna? Det måste jag googla på. Och visst har jag glömt att Femen demonstrerade i Spanien. Jag känner ju till organisationen, men vad som stod på deras agenda i oktober är borta ur mitt minne.
Det är fyra veckor sedan den kristna högern inom det republikanska partiet höll ett konvent. De tvåtusen deltagarna applåderade allt som var mot president Obama. Där fanns en programpunkt om "praise the lord and pass the ammunition". Detta konvent hölls bara några dagar innan USA skulle slå i skuldtaket. Vad händer nu? Business as usual? Eller?
I Indien krävde en cyklon flera dödsoffer och mer än en halv miljon människor har evakuerats från det drabbade området.
I Sverige valdes en ny ärkebiskop och för första gången någonsin blev det en kvinna, Antje Jackelén.
Damkronorna kämpar på för att ta sig till OS. Med hjälp av Leif Boork kan de kanske lyckas.
Hur mycket av ovanstående mindes jag utan att ha kollat det innan jag skriver detta? Två saker, eller snarare två personer. Alice Munro och Antje Jackelén. Resten hade förpassats till min medieskugga.
Nu ska jag återgå till mina skrivprojekt. Ett av dem handlar om
en kvinna som minns.
Men under hösten har det varit lite si och så med tidningsläsandet. Jag har inte haft tid, helt enkelt. Igår insåg jag att jag måste åtminstone skumma igenom högarna, innan maken börjar elda upp tidningarna för mig.
Så tänker jag, vilket ständigt brus det är. Allt detta tjatter om saker, som efter en månad har glömts bort av de flesta.
För en dryg månad sedan tillkännagavs vilka som årets nobelpris. Inte glömmer jag ju att det blev en av mina favoriter, Alice Munro, som fick litteraturpriset. Men de övriga priserna? Det måste jag googla på. Och visst har jag glömt att Femen demonstrerade i Spanien. Jag känner ju till organisationen, men vad som stod på deras agenda i oktober är borta ur mitt minne.
Det är fyra veckor sedan den kristna högern inom det republikanska partiet höll ett konvent. De tvåtusen deltagarna applåderade allt som var mot president Obama. Där fanns en programpunkt om "praise the lord and pass the ammunition". Detta konvent hölls bara några dagar innan USA skulle slå i skuldtaket. Vad händer nu? Business as usual? Eller?
I Indien krävde en cyklon flera dödsoffer och mer än en halv miljon människor har evakuerats från det drabbade området.
I Sverige valdes en ny ärkebiskop och för första gången någonsin blev det en kvinna, Antje Jackelén.
Damkronorna kämpar på för att ta sig till OS. Med hjälp av Leif Boork kan de kanske lyckas.
Hur mycket av ovanstående mindes jag utan att ha kollat det innan jag skriver detta? Två saker, eller snarare två personer. Alice Munro och Antje Jackelén. Resten hade förpassats till min medieskugga.
Nu ska jag återgå till mina skrivprojekt. Ett av dem handlar om
en kvinna som minns.
torsdag 7 november 2013
Toodelitidoo
Jag har inte glömt denna plats, nej då, men alla inlämningsdatum står som spön i backen. Har tre nästa vecka, och jag blir matt vid tanken.
En text kan jag nog få ihop utan något större arbete egentligen, men de två andra ... hm.
Jag tog i alla fall lite ledigt några dagar under höstlovet. Femtonåringen, elvaåringen och jag reste till London och shoppade, turistade, shoppade, promenerade, shoppade, drack eftermiddagste, shoppade ... ändå är en kvalificerad gissning att flickorna tyckte att det var för lite shopping.
Jag fick tag på glaskulor i orange, vilket jag sökt efter några år. Rött och orange, det blir fint i julgranen. Ja, så blev det några böcker också, självklart. Vi kom inte förbi Foyle's på Charing Cross Road, men en liten "slinka-in" på en av de mindre filialerna på Waterstone's på Oxford street kunde jag övertala flickorna till.
Eftermiddagste blev det även i går. En nätväninna passerade staden och frågade om vi inte kunde ses. Självklart tyckte jag och så sågs vi, för första gången i verkliga livet. Hon är precis så rar och eftertänksam och klok som jag hade tänkt mig. Att hon är väldigt vacker visste jag redan, jag ju hade sett fotografier på henne.
Tack fina K för ditt initiativ! Hoppas det blir fler gånger.
En text kan jag nog få ihop utan något större arbete egentligen, men de två andra ... hm.
Jag tog i alla fall lite ledigt några dagar under höstlovet. Femtonåringen, elvaåringen och jag reste till London och shoppade, turistade, shoppade, promenerade, shoppade, drack eftermiddagste, shoppade ... ändå är en kvalificerad gissning att flickorna tyckte att det var för lite shopping.
Jag fick tag på glaskulor i orange, vilket jag sökt efter några år. Rött och orange, det blir fint i julgranen. Ja, så blev det några böcker också, självklart. Vi kom inte förbi Foyle's på Charing Cross Road, men en liten "slinka-in" på en av de mindre filialerna på Waterstone's på Oxford street kunde jag övertala flickorna till.
Eftermiddagste blev det även i går. En nätväninna passerade staden och frågade om vi inte kunde ses. Självklart tyckte jag och så sågs vi, för första gången i verkliga livet. Hon är precis så rar och eftertänksam och klok som jag hade tänkt mig. Att hon är väldigt vacker visste jag redan, jag ju hade sett fotografier på henne.
Tack fina K för ditt initiativ! Hoppas det blir fler gånger.
Så glad man blir av vänner
torsdag 17 oktober 2013
Äppel päppel
Som vanligt är jag lite sent ute med det mesta. Häromdagen gick jag i alla fall ut för att plocka äpplen. En bokad tid på det lokala musteriet närmar sig och det finns inte en chans att jag ska hinna plocka de femtio kilo, som är minimum, samma morgon.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.
Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.
Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.
Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.
Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.
Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?
Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)
Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.
- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.
Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.
Nu har jag precis vad som behövs.
Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.
Efter någon timme hade jag fått ihop mängder med äpplen, tyckte jag. Väl inne igen vägde jag kassarna - och det var 15,5 kilo.
Knappt trettiofem till skulle plockas.
Vi har ett äppelträd - av närmare tjugo - som brukar ge mängder med frukt, men när vi hunnit in i oktober, brukar det mesta redan ha hamnat på marken. Fin fallfrukt kan man använda, men äpplen som blivit bruna, eller där getingar eller fåglar redan varit och nafsat, de vill jag inte ha. Tur då att fåren älskar äpplen. De är inte så kinkiga heller.
Igår fick jag med mig maken ut för att få ihop mer. Han ställde sig högst upp på stegen och plockade och kastade ner till mig. Det var skönt ute och väldigt trevligt att göra något tillsammans för en gångs skull. Annars sitter jag ju mest här vid desktopen eller laptopen och maken är ute och far på sina uppdrag länet runt.
Vi bar in kassarna och vägde. 43,5 kilo sammanlagt. Hm. Jag gick ut igen, maken hade förstås en tid att passa, fem mil iväg. I hagen där kvigorna går, finns ett par träd som ger ganska bra med frukt. Det ena vet jag inte vad det är för sort, men det andra är Åkerö och kanske är de inte riktigt mogna än. Jag bar dit en liten trappstege och en papperskasse. Jag klättrade upp på stegen och försökte hålla balansen.
Då kom kvigorna för att se vad jag höll på med. Har jag sagt att kor är nyfikna? Ojojoj, de är alltid pigga på vad som händer i närheten. Om grannen på andra sidan åkern använder en motorsåg, är det något som bör undersökas. Om några ryttare töltar förbi på sina islandshästar är det så kul så man vet inte vad. Helst ska man jaga ifatt hästarna.
Om matte står på en stege och prasslar med en påse, är det dagens happening. Vad har hon i påsen? Är det något gott, kanske? Kan det vara lite kraftfoder, eller havrekross?
Jag sjasade iväg dem, så de åtminstone inte stod precis intill mig. Jag vill gärna ha lite luft mellan mig och de här båda bjässarna. Jag plockade och plockade, flyttade på stegen, försökte hitta bra platser så jag skulle nå äpplena. Hela tiden dråsade det ner äpplen från grenarna på marken, men fallfrukt från kohagar plockar man inte. Det kändes lite surt, det var många kilon som blev oanvändbara där. (Säger bara kolibakterier)
Så. Rakt ner i en färsk mocka. Jag hade gummistövlar på mig, men, eh, ni anar inte hur halt det är med kogödsel. Jag fick bort det mesta, men lite var nog kvar under sulan, för när jag skulle upp igen, så hände det. Jag tappade fotfästet, fick tag på världens minsta lilla kvist, lyckades rädda papperskassen utan att innehållet for ut och gjorde något slags dubbelvolt med skruv och landade på fötterna (tack för det) framför den tuffare kvigan Gullros.
- Iväg med dig, har du aldrig sett en kvinna göra volter tidigare? hojtade jag åt Gullros, som fnös åt mig och lufsade iväg. Majros hade nog inte uppfattat vad som hänt, för hon stod kvar och kikade på papperspåsen. Hon trodde fortfarande att jag hade godis där. Så följde hon efter storasyster.
Det var lagom att gå in med det jag hade, bestämde jag. Jag vägde kassen. 6,5 kilo.
Nu har jag precis vad som behövs.
Och i köket doftar det så gott av alla äpplen. I morgon blir det must.
måndag 7 oktober 2013
Oktoberhelg
Rött, orange, gult, lite grönt här och där, något mildare i luften. Dis över åkrarna. Oktober. Brittsommar. Mycket trivsamt på det hela.
I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.
Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.
Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.
Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.
I lördags hjälpte hela familjen till med att bära in alla trädgårdsmöbler. Det tog en timme, trots att vi är så vana nu. Men med en stor trädgård och många sittplatser blir det ju en del. På något underligt sätt hade möblerna dessutom förökat sig, ett bord fick inte plats i vinterförvaringen (det gamla hönshuset), trots att det fick plats där förra vintern. Eller så stuvade vi inte lika smart i år.
Igår tog jag en kort skogsrunda i den fåfänga förhoppningen att hitta kantareller eller trumpetsvamp. Det fanns ingenting och jag längtade lite efter vår förra skog, där jag kände till hyfsat många kantarellställen. Men där var det jakt på gång, så dit tordes jag inte åka.
Det var ju skönt att traska runt och kliva över stockar och stenar, men väldigt ensamt. Familjen var och klättrade och normalt tycker jag det är skönt att vara ensam hemma.
Men det är ju någon som fattas oss. Vår store lufs orkade inte längre, han fick en ruggig infektion och var redan så trött och hade ont i alla sina leder. Han var så trött att han inte ens orkade äta leverpastej. På söndagskvällen för tre veckor åkte maken och jag och hälsade på honom på djursjukhuset. Han viftade lite ynkligt på svansen och bakbenen darrade. Så fick han lägga sig ner på en filt på golvet. Så sov han, stönade, vaknade, somnade om, stönade ... vi låg på varsin sida om honom, han fick andningsupphåll ett par minuter och vi tog beslutet som man inte vill ta.
Redan när han opererades i juni anade eller visste vi att denna sommar skulle bli hans sista.
Jag har inte haft någon lust att gå lurvens och min vanliga skogsrunda. Det lär dröja.
 |
| På besök i en djurpark som tillåter hundar. Han gjorde succé, blev till och med mer populär än djurparkens kameler. |
 |
| Lurven, baggen och så de där båda stora sakerna med horn. |
Leonberger blir inte så gamla, kanske tio-elva år. Vår fine, världens snällaste hund, blev åtta och ett halvt.
onsdag 2 oktober 2013
Rapport från en kurs - eller redigera, hur f-n gör man?
Jag känner att jag ligger ganska bra i fas, nästa inlämningsdagar är inte förrän nästa och nästnästa vecka, så jag tar mig tid att skriva kursrapport del 2. Istället för att plocka äpplen, höstrensa i hallondjungeln, eller något sådant fysiskt, utomhus, i solen.
Man börjar alltså med att ta fram sitt jättestora handskrivna manus. Nej det gör man inte alls, förresten. Man börjar med att le och andas lugnt, in ut, in ut, och kroppen känner sig inte längre hotad.
Sedan tar man fram sitt manus.
- Man noterar de stora förändringarna som ska göras. Vad ska bort, vad ska läggas till, flyttas? Strunta i den språkliga redigeringen så länge. Enkelt är att använda post-it-lappar för att markera.
- Gör förändringarna, en i taget. (Visst är det väl sådär härligt metodiskt?)
- Skriv om det återberättade till ett NU, gör det till en scen och gestalta det. Ta bort förklaringar. Återberättande stoppar upp flödet, och man vill ju ha ett flöde.
- Plocka fram post-it-lapparna igen och överstrykningspennor i olika färger, markera alla aktiva verb med en färg och markera alla passiva verb med en annan färg. Markera alla adjektiv och adverb med varsin färg (visst, det är nästan överdrivet pedagogiskt det här, men pröva vet ja).
- Kontrollera alla aktiva verb, ett i taget. Är det det exakta, mest uttrycksfulla verbet? Om ej, byt verb.
- Kontrollera alla passiva verb och försök byt ut dem mot aktiva.
- Ta bort alla adjektiv och adverb som inte behövs, ingen vill ha ett babbligt manus.
- Skriv in hela manuset på datorn, efter att ha andats och lett igen. Det är ju kul det här, eller hur?
- Kör stavningskontroll.
- Läs manuset igen, efter att ha andats och lett ännu en gång.
- Printa ut manuset och läs igen.
- En bit in i redigeringen börjar nästa bok komma. Börja skriv på den, det mår redigeringsarbetet bara bra av.
- När man är klar finns det tre frågor man kan fundera på. 1. Vad har jag lärt mig? 2. Vem är jag egentligen? 3. Finns det skäl att fira? (Detta känns som det allra svåraste med hela projektet. Who am I? Really?)
Men, när vet man att man är klar då? Tja, det känns. Man kanske har bestämt ett slutdatum för skrivandet eller så har man inte det, men berättelsen är avrundad på något sätt. Huvudpersonen kanske dog. Eller så slutade det med att hjältinnan fick sin prins. Eller så lyser det med eldskrift från skissblocket SLUT.
Om man nu inte orkar skriva 2400 ord om dagen, vad händer då? Man straffar sig själv. Inget förmiddagskaffe. Eller inget tevetittande, den enda serie man följer måste spelas in och avnjutas någon gång i framtiden. Sova utan kudde, hoppa över kantarellplockande. Inget vin på fredagen. Man får inte ha på sig sin favorittröja. Vad man kan hitta på för straff.
Om man gör det man ska då? Men då belönar man sig såklart. Då sover man med kudde, då får man titta på "Halvbrodern" eller "The big C" eller vad man nu tycker om för program. Vin på fredagen, ja, det är klart. Svamppromenad. Så mycket kaffe man orkar dricka. Tjoho, tjohej, ända till nästa pass.
Man börjar alltså med att ta fram sitt jättestora handskrivna manus. Nej det gör man inte alls, förresten. Man börjar med att le och andas lugnt, in ut, in ut, och kroppen känner sig inte längre hotad.
Sedan tar man fram sitt manus.
- Man noterar de stora förändringarna som ska göras. Vad ska bort, vad ska läggas till, flyttas? Strunta i den språkliga redigeringen så länge. Enkelt är att använda post-it-lappar för att markera.
- Gör förändringarna, en i taget. (Visst är det väl sådär härligt metodiskt?)
- Skriv om det återberättade till ett NU, gör det till en scen och gestalta det. Ta bort förklaringar. Återberättande stoppar upp flödet, och man vill ju ha ett flöde.
- Plocka fram post-it-lapparna igen och överstrykningspennor i olika färger, markera alla aktiva verb med en färg och markera alla passiva verb med en annan färg. Markera alla adjektiv och adverb med varsin färg (visst, det är nästan överdrivet pedagogiskt det här, men pröva vet ja).
- Kontrollera alla aktiva verb, ett i taget. Är det det exakta, mest uttrycksfulla verbet? Om ej, byt verb.
- Kontrollera alla passiva verb och försök byt ut dem mot aktiva.
- Ta bort alla adjektiv och adverb som inte behövs, ingen vill ha ett babbligt manus.
- Skriv in hela manuset på datorn, efter att ha andats och lett igen. Det är ju kul det här, eller hur?
- Kör stavningskontroll.
- Läs manuset igen, efter att ha andats och lett ännu en gång.
- Printa ut manuset och läs igen.
- En bit in i redigeringen börjar nästa bok komma. Börja skriv på den, det mår redigeringsarbetet bara bra av.
- När man är klar finns det tre frågor man kan fundera på. 1. Vad har jag lärt mig? 2. Vem är jag egentligen? 3. Finns det skäl att fira? (Detta känns som det allra svåraste med hela projektet. Who am I? Really?)
Men, när vet man att man är klar då? Tja, det känns. Man kanske har bestämt ett slutdatum för skrivandet eller så har man inte det, men berättelsen är avrundad på något sätt. Huvudpersonen kanske dog. Eller så slutade det med att hjältinnan fick sin prins. Eller så lyser det med eldskrift från skissblocket SLUT.
Om man nu inte orkar skriva 2400 ord om dagen, vad händer då? Man straffar sig själv. Inget förmiddagskaffe. Eller inget tevetittande, den enda serie man följer måste spelas in och avnjutas någon gång i framtiden. Sova utan kudde, hoppa över kantarellplockande. Inget vin på fredagen. Man får inte ha på sig sin favorittröja. Vad man kan hitta på för straff.
Om man gör det man ska då? Men då belönar man sig såklart. Då sover man med kudde, då får man titta på "Halvbrodern" eller "The big C" eller vad man nu tycker om för program. Vin på fredagen, ja, det är klart. Svamppromenad. Så mycket kaffe man orkar dricka. Tjoho, tjohej, ända till nästa pass.
tisdag 1 oktober 2013
Rapport från en kurs - eller skriva, hur f-n gör man?
Ni har väl fattat för länge sedan att jag gillar kurser. Kvällskurser, distanskurser, helgkurser, det är ingen hejd på det.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
"Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.
Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.
Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
"Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.
Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.
Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.
"Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.
Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.
Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.
"Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.
Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.
Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.
Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.
Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.
"Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.
I helgen var det alltså en intensivkurs i fritt skrivande med Bob Hansson som ledare.
"Bob Hansson? Menar du den Bob Hansson?" Vän av ordning häpnar.
Ja, just den Bob Hansson. Han är en av Sveriges mest inspirerande personer och jag tror vi alla gick därifrån totalt utpumpade och på samma gång helt uppfyllda av och glada över vad vi varit med om.
Vi var så där tretton-fjorton stycken som samlades för att lära oss hur man skriver en bok på fem veckor.
"Nä, men inte är det möjligt, va? En bok på, vad sa du, fem veckor?" Vän av ordning bryter genast in här igen.
Jodå, det kan det visst vara, fick vi lära oss. Det är hur enkelt som helst om man sitter två timmar om dagen sex dagar i veckan och skriver. Låter orden komma till en och bara få ner dem på pappret, utan att den inre censorn (jag brukar kalla henne för mårran, eller fru Ågren, eller skrivarmonstret, eller något annat, tyvärr har hon fler namn än hon förtjänar) får en chans att yttra sig. Ingen tid för velande här inte.
Man ska använda ett stort olinjerat block, typ skissblock, som är större än A4. Man ska ha en bra bläckpenna där bläcket flyter bra, för man ska skriva för hand (det visade vara något av en apa för oss alla, vi klagade på otränade muskler i händerna, på att det kändes konstigt att hålla en vanlig penna i handen, egentligen var det nog lite synd om oss). Man ska sitta bra, med fötterna ordentligt i golvet. Man ska le, för det är ju roligt att skriva. Och så ska man ta tio djupa andetag. Och så börja.
Man ska inte ha några åsikter om det man skriver, det logisk-kritiska tänkandet får inte komma in förrän efter att manuset är skrivet. Herregud, skriv istället för att misstro berättelsen. Man ska skriva som om man hade flow, alltid.
1200 ord i timmen gör 2400 ord om dagen, om man håller sig till två timmar och det gör man ju. 14400 i veckan, 72000 ord på fem veckor. Omräknat till datorskrivna A4-sidor ca 210 manussidor. Och det omräknat till tryckta boksidor, ca 400 sidor.
"Låter himla flummigt det där." Vän av ordning snörper ihop munnen.
Jaha, då gör det väl det då.
Men ni anar inte vad tretton-fjorton personer får ihop på två tvåtimmarspass, ett på lördagen och ett på söndagen. Bläcket flödade, pennor tog slut, blockpappren klottrades fulla, kropparna blev stela för ingen hade tid att ta en paus under passen, berättelserna tog krumelurvägar som ingen hade kunnat förutse och jag tror alla blev förvånade över vad som hände. Metoden fungerar.
Vi fick med oss en del kriterier att fundera över. De flesta av dem är lätta att ta till sig, men jag har lite svårt för andra, t ex att inte läsa under en skrivarperiod. Det är som be mig låta bli att äta eller sova under fem veckor, läsning är på samma trappsteg i Maslows behovstrappa. Ändå ser jag ju att det kan ligga något i det. Om jag skriver om någon som gillar bilar till exempel, då kanske jag inte ska läsa just biltidningar på ett tag. Det kan jag göra efteråt, för att se om något behöver ändras.
"Men vad sysslade ni med när ni inte skrev? Det måste ju ha funnits massor med tid resten av helgen?" Vän av ordning återkommer.
Vi gjorde några kortare uppvärmningsövningar, läste vissa stycken högt för varandra, åt, skrattade (det var väldigt länge sedan jag skrattade så mycket), grät, ägnade oss åt zenmeditation, upprepade ett mantra, gick oerhört långsamt och lyssnade på alla ljud, gick oerhört långsamt med förbundna ögon och lyssnade på alla ljud, prövade kundalinimeditation ... allt för att få oss att släppa på garden. Jag blir väldigt påverkad av gongmusik och ligger helst helt stilla, men vi skulle "skaka loss" under kundalinimeditationen medan musiken pågick. Just det klarade inte jag, utan jag var tvungen att gå ut ur rummet. Jag ville inte, och orkade inte heller, släppa fram alla de känslor som vällde fram.
Då kom en medmänniska och satte sig bredvid mig och lyssnade och jag mådde så småningom bättre.
Det var en helg som gav oerhört mycket både rent skrivartekniskt och mycket för själen.
Vi fick även en snabb genomgång i redigeringsteknik, men det får bli i ett eget inlägg. Nu börjar mina två timmars skrivande för dagen.
"Men sitt inte kvar här då, iväg med dig." Vän av ordning manar på.
tisdag 17 september 2013
Ibland blir det stim
Med tre kurser (och en helgkurs på det) kommer deadline-dagarna tätt. En eller två i veckan kan det vara och jag undrar vad jag gett mig in på. Det gäller att hålla isär mina projekt, komma ihåg vilket språk jag använder i den texten och om jag ska försöka hålla fast vid mitt "påhittade" språk i den andra texten, eller om jag ska skriva klart och tydligt att det är en skallerorm i stället för "rattel".
Det ska ju helst vara läsbart också.
Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.
Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.
Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.
Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!
Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.
Det ska ju helst vara läsbart också.
Ändå tycker jag om att det är en press hela tiden att åstadkomma så och så många sidor till varje inlämning. Kanske är det bästa sättet att faktiskt få ihop något.
Senaste tvådagarsseminariet fick jag bra respons på min text. Jag fick det bekräftat att jag mycket väl kan låta en scen ta ordentligt med plats, att det blir intressant för den som läser om jag visar hur det ser ut, hur det luktar, vad någon tänker. Jag förväntade mig också att få konstruktiv kritik på de delar där jag haft mer bråttom, och det fick jag.
Nästa vecka är det dags för ett annat seminarium. Det är bara över en dag, men eftersom den utbildningsanstalten ligger 45 mil bort, behöver jag åka dit dagen innan. Jag tänker att det ska bli roligt med en resa till den staden, då jag aldrig varit där. Jag kommer dit på onsdag eftermiddag så lite turistande hinner jag med.
Den veckan avslutas med en kurs, torsdag kväll till söndag eftermiddag (fast första kvällen missar jag ju, sitter på tåg). Ambitionen för kursen är enligt kursledaren att inte bara tänka på att skriva, utan också att göra det. Att släppa hämningarna och inte låta den inre arga kritikern ta för mycket plats. Att träna upp ett flöde.
Så spännande, jag längtar så!
Och vilken tur att maken inte har någon boxningsgala han ska åka på just då.
onsdag 4 september 2013
Ingenting kan hindra natten
Ja, det var ett tag sedan jag kom med ett lästips, så det är verkligen dags. Dagens eller kanske veckans, eller månadens, eller varför inte dra till med höstens tips är:
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.
Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.
Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:
"det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."
Eller detta:
"Gråta kan jag alltid göra senare."
Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...
Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".
Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.
På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger
Ingenting kan hindra natten av Delphine de Vigan. Den är utgiven på det lilla förlaget [sekwa] som kallar det för en roman.Jag vet inte det jag, det är en biografi över författarens mamma Lucile, men okej, skriven på ett "roman-sätt", vad nu det är egentligen. Det tog mig nära hundra sidor att inse att omslagets fotografi av en ung vacker kvinna med cigarett i handen föreställer Lucile, att det inte var en otroligt skickligt berättad historia som vindlar sig mellan nutid och samtid. Det de Vigan berättar om har hänt, men hon är ändå tydlig med att det är hennes sanning.
Lucile är tredje barnet i en brokig familj med sammanlagt nio barn. Rätt tidigt i boken får vi veta familjemedlemmarnas födelseår och i något fall även dödsår. Läsaren förbereds alltså på att alla barn inte blir så gamla (tur det, annars skulle man knappt stå ut när det väl händer). När de Vigan skriver i nutid får vi ta del av hennes vånda att skriva om modern, om hennes sjukdom, att hon är bipolär, att hon råkade ut för saker som ingen ska behöva råka ut för. Luciles egen mor, som vägrar se vad som händer mitt framför henne. Luciles far som styr som en medeltida slottsherre som inte tål motsägelser. Systrar och bröder som finns i stället för föräldrarna, där deras liv hela tiden går i varandras. Någon klarar inte av livet, utan väljer en annan väg.
Det är ibland fruktansvärt plågsamt, jag gråter, måste lägga undan boken ett tag. Men så måste jag fortsätta läsa, för de Vigan skriver så oerhört skickligt, vackert, bra. Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte.
Jag tycker inte om att göra hundöron, men vissa böcker kräver det. Då kan jag snabbt gå tillbaka till något favoritstycke, en mening som skimrar extra mycket. Författaren och hennes syster måste akut flytta till sin far Gabriel i Normandie, då Luciles sjukdom brutit ut och hon under en period inte längre är kontaktbar. Då skriver de Vigan:
"det var där vi skulle bo i några år. Vi var helt ovetande om hur kraftigt vårt liv hade förändrats. I Gabriels vackra hus, längst in på en liten jordbruksväg, skulle vi upptäcka en annan sorts våld som det skulle ta många år innan vi kunde sätta ord på."
Eller detta:
"Gråta kan jag alltid göra senare."
Författaren skriver om hur plågsamt att skriva denna historia, hur hon försöker smita undan med att lägga i tvättmaskinen, att tömma den, fylla diskmaskinen, om de tjugofem cigaretter hon drömmer om att röka varje dag, men eftersom hon inte röker så får hon ju suga på halstabletter ...
Den som helst vill läsa feelgoodböcker, där det värsta problemet är att mannen inte lägger smutstvätten i smutskorgen, eller där bilen vägrar starta på morgonen och där man förlagt sitt busskort, böcker där märkesväskor nämns tillsammans med träningstips från nya yogavarianten, böcker där dammiddagarna avlöser varandra och man vet inte riktigt vad man ska bjuda på, för man redan har lagat alla rätter som man gillar, den läsaren kan nog hoppa över "Ingenting kan hindra natten".
Men jag vet att jag hittat en ny favoritförfattare.
På svenska finns även dessa böcker:
No och jag
Underjordiska timmar
Dagar utan hunger
tisdag 3 september 2013
Bokstavlig skrivkramp och bokstäver
Terminens första deadline är i morgon, men redan igår skickade jag in mitt material. Känns rätt skönt att vara ute i god tid, då kan jag slappa lite någon dag. Eller ja, slappa och slappa, jag behöver förbereda andra kursuppgifter. Men det är ju det här med att sitta mycket med laptopen. Jag har lyckats bli så överansträngd i framför allt vänster arm av att sitta fel vid laptopen. Tangentbordet till desktopen är bättre, inte helt ergonomiskt men jag kan vila handlederna mot skrivbordet. Jag försöker sitta mer genomtänkt vid laptopen också, men rätt vad det är sitter jag med händerna i luften igen och stödjer mig endast på fingertopparna mot tangenterna. Det ilar i underarmarna nu, så jag har lagt laptopförbud på mig själv. Åtminstone några dagar.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.
I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.
Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.
Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.
Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.
Jag hittade häromdagen en gammal tub med voltarenliniment och det smörjer jag in mig med. Lite hjälper det.
I morgon har jag lyckats få tag på en tid för massage så jag får lite ordning på ömma axlar, armar, stel nacke och rygg. Ilandsproblem, jag vet, men det blir ju svårt om jag inte kan skriva när det är det jag ska göra på mer än heltid under hösten. Faktiskt på dubbel heltid. Ingen av kursgivarna accepterar handskrivna manus inskickade via snigelpost. Nä, ordentligt ska det vara, filer via respektive lärplattform.
Efter många års datoranvändande har valken på yttersta leden på höger långfinger börjat försvinna. Valken som blev allt tydligare redan i gymnasiet och blev, som jag trodde, permanent under studietiden. Nu är det nästan som en liten grop där. Ibland låser sig musklerna i högerhanden och jag kan inte hålla pennan som jag vill och handstilen förändras till något jag inte alls känner igen. Värst är det när någon föredrar att jag textar. Då ser det ut som en nybörjare skrivit. Nej, skrivstil ska det vara. Har jag bråttom, böljar den hit och dit och är knappt läslig ens för mig själv. Stilen blir rundare och strecken över t blir långa, som att de vill skydda de andra bokstäverna mot regn. Stora K fladdrar iväg, liksom A som helst vill göra ett starkt intryck och nästan kväsa resten av ordet. Aaaaaa. Det ser ju inte klokt ut. Och så stora S som ibland leker fladdrig korv. Eller lilla f som doppar foten på raden under.
Har jag tid, blir handstilen förstås mer regelbunden. Men jag hinner aldrig riktigt med att skriva för hand det jag tänker. Det är ju så mycket enklare med tangentbord, det går fortare.
Jag har funderat på om jag ska prata in mina texter för renskrivning senare, när händer och armar och axlar fungerar bättre. Men nej, jag tror inte det. Jag ändrar och skriver om så många gånger och det gör jag även om jag säger en text. Till slut skulle jag inte veta var jag var, eller vilken version som gäller.
Nu är det nog dags att låta händer och armar vila lite och istället röra på benen. Hunden vill ut.
onsdag 28 augusti 2013
Ett steg i taget
Idag gläds jag åt AK som får sin debutroman utgiven i höst. Hipp hipp hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!
tisdag 27 augusti 2013
När det blir paj
Åh, hela dagar med fri skrivtid. Och med det här vädret så man kan sitta ute, ljuvligt. Inget och ingen som stör, jag kan arbeta mig in i projektet igen, friska upp researchdelen och lyssna på musik från tiden och landet jag skriver om. Till exempel.
Jag klagar verkligen inte.
Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?
Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.
Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.
Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?
Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.
Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.
- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.
Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.
Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.
Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.
Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.
Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.
Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.
Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.
När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.
Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.
Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.
Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.
Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."
Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.
Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.
Allt får inte bli paj.
Jag klagar verkligen inte.
Den obrutna, hela, fina tisdagen blev så här:
- Mamma, jag orkar inte cykla idag, kan inte du köra mej?
Kommer hem, lägger in en tvätt, vit, 40 gr.
Går till kontoret och tittar igenom mejl, kollar så att det finns tillräckligt med pengar på betalkontot inför månadsskiftet. Öppnar laptopen som jag skriver på. Antecknar en ny skrividé, i vilket perspektiv den historien ska berättas, i vilket tempus, och en första skiss till synopsis.
Öppnar ett annat dokument med inlämningstext, börjar fila och redigera. Stryka det här? Flytta det där? Skriva om?
Upptäcker att gruppindelning på den ena kursen inte är klar och att det inte alls är säkert att jag hamnar i den grupp som har en ordentlig handledare som i god tid satt upp datum för höstens seminarier. Blir lite svettig, då jag redan har bokat både tåg och hotell. Dessutom har jag pressat in ytterligare en kurs i direkt anslutning till seminariet som är på annan ort.
Maken dundrar in och undrar varför jag verkar stressad. Han är stressad. Alla kunder har inte betalat som de ska och han har ett par stora utgifter just nu, kan jag vänta lite, kan han få sätta in pengar till mig lite senare?
Visst. Jag är inte den som är den. Och vi har ju både konserver i skafferiet och hallon på buskarna. Nog har vi väl något i frysen också, något som är kvar? Förresten kan man handla mat på kort.
- Du, jag behöver hjälp. Det är den här blanketten som måste fyllas i och skickas till skatteverket.
Jag kontaktar lärarna på kursen och kör med utpressning, att om jag inte får komma i den eller den gruppen kan jag inte komma alls på det första seminariet.
Jag fyller i skatteverkets blankett åt maken.
Tvätten är klar och jag går för att hänga den på tork. Två frottéhanddukar blev visst kvarglömda från förra omgången tvätt. Mörkblåa frottéhanddukar. Tur att de inte färgar längre. Eller? Hur är det med den här vita topen, skiftar den inte lite i gråblått? Nja, det är nog jag som ser fel. Den är nog vit fortfarande. Jag bestämmer mig för att den är vit. Eller så kan jag ju ha den under något annat, så den inte syns. I vinter kan jag ha den.
Maken mikrar havregrynsgröt och häller på lingon.
- Men du, finns det svartvinbärssylt?
- Ja, här i skålen innanför lingonburken.
- Alltså fan också. Då vill jag inte ha lingon.
Han häller ut den varma gröten i soppåsen som är överfull. Det blir grötigt i hela hinken, för påsen spricker.
Han mikrar en ny omgång gröt och häller på svartvinbärssylt.
Jag häller upp det sista kaffet i kaffepressaren. Det är sumpigt i botten och något fastnar mellan tänderna på mig.
Maken packar en ryggsäck med träningskläder. Han ska försöka hinna träna mellan två jobb, ett i vardera änden av länet. Den färdigpackade träningsväskan hittar han inte, fast den låg precis bredvid ryggsäcken.
Hunden markerar att det är hög tid för att bli luftad. När vi passerar får och kvigor kommer de rusande för att se vad som står på, som om de inte sett hund eller matte tidigare. Hunden lufsar på och nosar och pinkar på varenda grässtrå. Det tar tid, men ändå, vädret är ju skönt. Rätt bra att komma ut lite.
När vi kommer tillbaka är jag hungrig så jag letar upp något som går fort att värma. Gör i ordning en ny kanna kaffe. Det blir starkt så håren på underarmarna reser sig.
Jag vattnar odlingslådorna med rödbetor och västeråsgurkor.
Går upp på kontoret igen och går igenom en kortnovell till en skrivartävling. Bestämmer mig för att den duger och skickar iväg den.
Sitter en stund med min inlämningstext. Nu känns den helt omöjlig. Vad tror jag egentligen? Hur kan jag få för mig att det här kan intressera någon enda läsare? Under tiden får jag positiv feedback på kortnovellen av en vän. Blir gladare. Tittar på inlämningstexten igen och tycker plötsligt att språket är dött, trist, grått. Det är en vecka kvar till deadline. Jag klarar det, tänker jag, visst ska jag klara det här. Jag får skriva om alltihop, det är hela saken. Så, det gör jag ju lätt som en plätt.
Maken ringer halv ett.
- X är dålig, kan du hämta henne vid bussen? Hon är där klockan två.
Åååååkej. Då måste jag åka hemifrån halv två, om jag ska hinna posta makens brev också. Messar X. Messar Y att jag kan hämta henne också, lite tidigare. X messar tillbaka efter tjugo minuter. "Nej, jag går klart, jag tar bussen härifrån vid två, är framme ungefär klockan tre."
Jag fick en timmes skrivtid till. Det är ju ingenting och jag ger upp. Jag tar fram en av mina fackböcker som handlar om mitt projekt och försöker hitta ingångar, hitta inspiration.
Y messar att hon går hem själv.
Hämtar X och kör hem. Båda flickorna gör i ordning mellanmål. X ligger halvt kollapsad framför teven och säger att hon har ont i halsen, men att hon vill gärna åka till basketträningen i alla fall och titta, för alltid lär man sig ju något på det.
Jag säger nej, är hon på väg att bli förkyld ska hon inte smitta de andra i laget.
Allt får inte bli paj.
måndag 26 augusti 2013
Presentation
Så där, nu har jag registrerat mig på den ena kursen och presenterat mig själv på den andra. Den tredje är inte öppen för registrering än på en vecka.
Tänk att det alltid ska vara så svårt att skriva om sig själv.
"Hej! Jag heter xyz och jag vill bli författare när jag blir stor. Jag gillar de här författarna, men oj, inte är ju lilla jag lika bra som de, o näej då. Jag skriver om det här eller kanske det där. Jag gillar lugna skogspromenader och mysiga hemmakvällar."
(det var inte så jag skrev, bara nästan).
Låter ju som en riktig schablonkontaktannons.
Jag såg för första gången på ett tag vilken presentation jag har här, på bloggen. Det stod att jag skriver om olika idrotter, t ex skidor både på längden och på tvären, eller basket, eller friidrott, men inte har jag med ett ord nämnt EM i basket, eller VM i simning eller VM i friidrott. Inte ett smack. Nada. Så då tog jag bort det ur presentationen så ingen går omkring och längtar efter vad just jag har att komma med när det gäller nagellack på höjdhoppare eller missade finalplatser eller dopning eller att det är blött i simbassängen eller att basketlaget fick god mat eller ...
ska man skriva om sport, ska man göra det mer i realtid, inte sådär några dagar efteråt.
Jag tror att höstens stora tema blir skrivande. Jag kommer att skriva om att skriva. Så där metaskrivande alltså.
Förutom mina gamla vanliga ämnen.
Tänk att det alltid ska vara så svårt att skriva om sig själv.
"Hej! Jag heter xyz och jag vill bli författare när jag blir stor. Jag gillar de här författarna, men oj, inte är ju lilla jag lika bra som de, o näej då. Jag skriver om det här eller kanske det där. Jag gillar lugna skogspromenader och mysiga hemmakvällar."
(det var inte så jag skrev, bara nästan).
Låter ju som en riktig schablonkontaktannons.
Jag såg för första gången på ett tag vilken presentation jag har här, på bloggen. Det stod att jag skriver om olika idrotter, t ex skidor både på längden och på tvären, eller basket, eller friidrott, men inte har jag med ett ord nämnt EM i basket, eller VM i simning eller VM i friidrott. Inte ett smack. Nada. Så då tog jag bort det ur presentationen så ingen går omkring och längtar efter vad just jag har att komma med när det gäller nagellack på höjdhoppare eller missade finalplatser eller dopning eller att det är blött i simbassängen eller att basketlaget fick god mat eller ...
ska man skriva om sport, ska man göra det mer i realtid, inte sådär några dagar efteråt.
Jag tror att höstens stora tema blir skrivande. Jag kommer att skriva om att skriva. Så där metaskrivande alltså.
Förutom mina gamla vanliga ämnen.
torsdag 22 augusti 2013
Hösttermin
Dottern har börjat femman och reder sig själv rätt mycket. Hon packar sin påse när det är idrott, hon tar fram kläder kvällen innan och hon sorterar sina papper i en nyinköpt mapp med många fack. Från skolan har hon fått en läsårskalender där hon antecknar kommande aktiviteter. Att ta eget ansvar är roligt (hur länge det nu varar).
Igår, första skoldagen, gjorde hon ett läshastighetstest och klarade sig bra, tyckte hon. Hennes gamla speciallärare har kommit tillbaka efter sin föräldraledighet, dotterns ögon lyste av glädje.
- Äntligen är E tillbaka! Hon är bara bäst. Ja, det förstås, K var bra hon med, men E, ja, E är kanon!
Förresten har vi fått en ny idrottslärare och så har vi en ny vanlig lärare också. Och en ny kille i klassen.
Det är mycket som är nytt. Nytt klassrum i den äldsta delen av skolan, där bara femmor och sexor går, tänk redan det, att få slippa de evinnerliga "tillfälliga" barackerna och äntligen ha sitt klassrum i lokaler som är tänkta som klassrum. Med stengolv. Med riktiga korridorer. Dessutom i samma hus som skolbiblioteket. Ah, härligt, kan det bli bättre?
Och jag får min skrivtid utan att behöva gå upp mitt i natten för att kunna sitta helt ostörd. Jag ska läsa tre distanskurser i höst, två på varsin halvtid och en på heltid. Och så vill jag gå en helgkurs på det, om inte maken är bortrest just då (håller tummarna). Jag fortsätter med mitt stora projekt på heltidskursen och hoppas bli klar med mitt manus till årsskiftet. På den ena halvtidskursen har jag en idé som jag funderat på något år, ett ämne som kanske inte håller för en normallång roman men som definitivt kan bli en långnovell eller en kortroman. På den andra halvtidskursen måste det bli något annat och jag sitter och spånar. Ska jag skriva om det? Eller det? Eller kanske det här? Det ska vara något "lagom" engagerande som jag orkar ro i land men ändå inte inkräktar för mycket tidsmässigt på det stora projektet.
Som uppvärmning sitter jag och filar på en kortnovell, max 4000 tecken, vilket är drygt en A4-sida. Det är egentligen inte mitt format alls, jag vill gärna bre ut mig mer. Det är svårt att skriva kort.
Utom här.
Igår, första skoldagen, gjorde hon ett läshastighetstest och klarade sig bra, tyckte hon. Hennes gamla speciallärare har kommit tillbaka efter sin föräldraledighet, dotterns ögon lyste av glädje.
- Äntligen är E tillbaka! Hon är bara bäst. Ja, det förstås, K var bra hon med, men E, ja, E är kanon!
Förresten har vi fått en ny idrottslärare och så har vi en ny vanlig lärare också. Och en ny kille i klassen.
Det är mycket som är nytt. Nytt klassrum i den äldsta delen av skolan, där bara femmor och sexor går, tänk redan det, att få slippa de evinnerliga "tillfälliga" barackerna och äntligen ha sitt klassrum i lokaler som är tänkta som klassrum. Med stengolv. Med riktiga korridorer. Dessutom i samma hus som skolbiblioteket. Ah, härligt, kan det bli bättre?
Och jag får min skrivtid utan att behöva gå upp mitt i natten för att kunna sitta helt ostörd. Jag ska läsa tre distanskurser i höst, två på varsin halvtid och en på heltid. Och så vill jag gå en helgkurs på det, om inte maken är bortrest just då (håller tummarna). Jag fortsätter med mitt stora projekt på heltidskursen och hoppas bli klar med mitt manus till årsskiftet. På den ena halvtidskursen har jag en idé som jag funderat på något år, ett ämne som kanske inte håller för en normallång roman men som definitivt kan bli en långnovell eller en kortroman. På den andra halvtidskursen måste det bli något annat och jag sitter och spånar. Ska jag skriva om det? Eller det? Eller kanske det här? Det ska vara något "lagom" engagerande som jag orkar ro i land men ändå inte inkräktar för mycket tidsmässigt på det stora projektet.
Som uppvärmning sitter jag och filar på en kortnovell, max 4000 tecken, vilket är drygt en A4-sida. Det är egentligen inte mitt format alls, jag vill gärna bre ut mig mer. Det är svårt att skriva kort.
Utom här.
måndag 19 augusti 2013
Jaktsäsong - eller det är måndagsmorgon - eller händig kvinna reder sig själv
Maken är bortrest några dagar och då är det min sak att se till att alla djur har vatten, foder, när det gäller får och kvigor, kraftfoder och mineraler. I morse drog jag på mig överdragskläder och stövlar, inte för att det är lerigt ute, men för att det känns bättre med stövlar när man går i djurhagarna. Får och nötdjur skiter nämligen överallt.
Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.
Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.
Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.
Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.
I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.
Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.
Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.
Jag gick uppför trappan till loftet där vi förvarar kraftfodret och genast började tackorna och deras döttrar bräka och trängas så nära elstängslet de bara vågade. Jag fyllde på med kvigornas mineralblandning i en annan hink, ställde den ifrån mig på marken nedanför trappan och gick nerför backen till fåren. Jag slängde ut deras kraftfoder på marken så att de skulle få söka lite, leta och rådbråka sina hjärnor en aning. De blev alldeles vimsiga och sprang efter varandra, och om någon fick lite pellets i sin ull, var där genast någon annan och nappade åt sig det.
Jag försökte smyga iväg för att gå till baggen och bagglammen som går tillsammans med kvigorna. I ena ögonvrån såg jag hur en av de stora tackorna, Snöboll, ställde sig på bakbenen vid grinden. Den är egentligen en fastskruvad lastpall. Hon hade klurat ut att just där fanns det inget läskigt elstängsel. Jag hann tänka att "rätt vad det är, lyckas hon hoppa över", så gjorde hon det. I farten fick hon med sig sin dotter också. De sprang iväg och började mumsa på sly och gräs precis utanför elstängslet, varpå de andra tackorna bräkte ännu mer, i ren avundsjuka. Jag ville förstås få in dem i hägnet så fort det bara gick och drog ur sladden till elstängslet för att kunna öppna det i ett hörn. Då rymde nästa tacka. Jag stängde till igen för att inte ha allihop ut över nejden. De försvinner egentligen inte så långt, men det känns ju sådär om de börjar äta på grannens rågåker. Greta trasslade in sig i nätet, men jag lyckades trassla ut henne igen och trasslade in mig själv.
Andas lugnt nu. Jag kom loss, utan att ha sönder nätet.
Jag skramlade med hinken där det låg några stackars pellets kvar.
Efter en stund kände nog rymmarna att de kommit för långt från flocken (tack för det) och började försiktigt dra sig ner mot hagen igen. Hur det gick till vet jag inte, men till slut var de alla tre på rätt sida stängslet igen och jag kunde koppla på strömmen. Men det tog inte många sekunder innan Snöboll började ställa sig upp på bakbenen igen vid grinden. Hon var beredd på ännu en liten utflykt.
Jag letade upp några kraftiga grenar och ställde upp dem vid grinden, så något skulle störa henne. Hon hade kunnat peta ner grenarna hur lätt som helst, men mitt lilla knep fick duga tills jag byggt upp grinden bättre.
I ett källarförråd (ni vet, familjens finns-i-sjön där man aldrig vet om man hittar det man söker) låg den lilla skruvdragaren, med rätt bits i och i skruvasken som fanns bredvid, den sorts trallskruv jag ville ha. Tillbaka ut i snickarboden, för där hade jag sett en fogsvans hänga på en spik och så ut igen för att leta upp en bit läkt eller något åt det hållet. Ner till grinden igen. Jag sågade och fick precis upp en spjäla (eller vad jag nu ska kalla det) innan fåren kom sättande igen. Snöboll var alldeles för nyfiken och ville klättra, men det var ju rätt otäckt också när skruvdragaren lät. Hon drog tillbaka nosen när hon märkte att jag försökte ignorera henne.
Tre nya spjälor fick jag dit. Nu är det väl sjutton hakar också om någon tacka hoppar över grinden igen, hur mycket hon än försöker klättra.
Om det inte finns på bild, så finns det inte och egentligen skulle det vara en bild här. Men fårskallarna ligger och idisslar precis innanför grinden, då vill jag inte gå dit och fotografera. Att inte störa de får som ligger och idisslar är lika viktigt som att inte väcka den björn som sover, i alla fall om man vill slippa bräkandet någon stund i taget.
torsdag 15 augusti 2013
Big C, på riktigt
Ett litet tecken betyder så mycket. Ja då. Visst.
Jag retar upp mig, mer än det förtjänar egentligen, på dessa menlösa små hjärtan som ska visa att man tar upp kampen mot bröstcancer. Jag skrev om det på den där sociala träffpunkten, Facebook ni vet, häromdagen och tyckte då att det var rätt harmlöst. Om man trodde att man gjort något bra, så fick man väl tycka det, men helst borde man ju göra något mer konstruktivt.
Jag har i flera år fått dessa kedjebrev om att man ska skriva färgen på sin behå eller skriva om hur lång tid det tar att fixa håret och vem som gör det. Så ska andra som inte fått kedjebreven, alla män, börja klia sig i huvudet och undra vad som står på. Då ska alla kvinnor som gjort dessa statusuppdateringar bara le ljuvt och inte säga något, för det är hemligt, en kul grej.
Ursäkta mig, men logiken i att uppmärksamma "kampanjen" genom att hålla den hemlig undgår mig totalt.
Mitt i mitt småirriterade tjafsande om denna kampanj, får jag ett besked att någon inte längre finns bland oss. Någon som fick cancer som upptäcktes alldeles försent.
Då känns små löjliga hjärtan ännu mer meningslösa. Jag blir förbannad och tänker att hjärtana är rent kontraproduktiva. De hjälper inte någon.
Inte någon.
Däremot kan ett bidrag, hur litet det än är, kanske hjälpa någon som drabbas. Kanske det enklaste sättet är att messa BESEGRA mellanslag ditt namn till 72988. Då skänker du 50:- till Cancerfonden. Annars kan man betala en slant till BG 901-9514 eller PG 901986-0.
www.cancerfonden.se
Jag retar upp mig, mer än det förtjänar egentligen, på dessa menlösa små hjärtan som ska visa att man tar upp kampen mot bröstcancer. Jag skrev om det på den där sociala träffpunkten, Facebook ni vet, häromdagen och tyckte då att det var rätt harmlöst. Om man trodde att man gjort något bra, så fick man väl tycka det, men helst borde man ju göra något mer konstruktivt.
Jag har i flera år fått dessa kedjebrev om att man ska skriva färgen på sin behå eller skriva om hur lång tid det tar att fixa håret och vem som gör det. Så ska andra som inte fått kedjebreven, alla män, börja klia sig i huvudet och undra vad som står på. Då ska alla kvinnor som gjort dessa statusuppdateringar bara le ljuvt och inte säga något, för det är hemligt, en kul grej.
Ursäkta mig, men logiken i att uppmärksamma "kampanjen" genom att hålla den hemlig undgår mig totalt.
Mitt i mitt småirriterade tjafsande om denna kampanj, får jag ett besked att någon inte längre finns bland oss. Någon som fick cancer som upptäcktes alldeles försent.
Då känns små löjliga hjärtan ännu mer meningslösa. Jag blir förbannad och tänker att hjärtana är rent kontraproduktiva. De hjälper inte någon.
Inte någon.
Däremot kan ett bidrag, hur litet det än är, kanske hjälpa någon som drabbas. Kanske det enklaste sättet är att messa BESEGRA mellanslag ditt namn till 72988. Då skänker du 50:- till Cancerfonden. Annars kan man betala en slant till BG 901-9514 eller PG 901986-0.
www.cancerfonden.se
tisdag 13 augusti 2013
Vad gillar du?
Eh, jag gillar att läsa, skriva, jag gillar att ta skogspromenader ...
Nej, det här är inte ett försök till en kontaktannons, men vad gillar du? På facebook, alltså? Jag gillar fejan rent allmänt, det är ett kul och enkelt sätt att hålla kontakt med gamla och nya vänner och bekanta som kanske bor för långt iväg för att man lätt ska kunna slinka in på en fika. Det är så lätt att slänga ut en fråga eller en uppdatering om hur man mår, eller att bli påmind om en musikfestival eller en ny utställning på något museum vars fb-sida man gillar. Lite infotainment så där.
Men vad jag kan bli trött på en massa skräp som facebook för med sig. Det far runt en massa jox om att man ska gilla en viss uppdatering för att visa att man älskar sin dotter/son/partner/hund/guldfisk. Som om inte dottern/sonen/partnern/hunden redan visste det (guldfisken lämnar jag därhän, de lär ha ett minne som sträcker sig sex sekunder och bryr sig nog inte så mycket om vem som utfodrar dem, bara de blir utfodrade). Eller så ska man visa att man tar ställning för eller emot något genom att klistra in en etikett eller skriva något mer eller mindre kryptiskt i sin uppdatering. Jaha.
Nyss blev jag uppmärksammad på ett engelskt uttryck, "likes-whores". En gilla-hora vill ha så många gillanden som möjligt och kan sträcka sig långt för att få det. Uttrycket fanns i en kommentar gällande en uppmaning om att gilla en bild. Om man inte gillade bilden, var man per automatik (!) en okänslig, oempatisk, dryg, egocentrisk person. Bilden visade en flicka i de lägre tonåren med ett leende som en ängel, glada ögon och med en hållning som uttryckte stor självkänsla. Javisst var hon söt. Men så hade hon ett födelsemärke som sträckte från pannan ner till vänster axel, ett rött märke. Under bilden kunde man läsa att XX hade blivit så mobbad i skolan för märkets skull, att hon hade blivit tvungen att hoppa av skolan och bli undervisad per distans, att hon inte hade några vänner, att ...
så där höll det på ett tag.
Uppdateringen hade, när jag snubblade över den igår, fått runt 500 000 gillanden. Jag gick in på sidan för att läsa ett par av kommentarerna och av en ren slump, eftersom sådana här uppdateringar drar till sig mängder med kommentarer hela tiden, såg jag en mycket kritisk kommentar. Den var skriven av någon som utgav sig för att vara flickans lärare, att hela historien var osann, att XX inte alls var mobbad, att hon hade massor med vänner, att hon hade en pojkvän, att flickan hade blivit mycket upprörd för att hennes bild cirkulerade på facebook i en felaktig kontext.
Kanske var den kommentatorn ett troll, eller en gilla-hora, det vet inte jag.
Men jag blev stärkt i min uppfattning att det alltid är bra att läsa kritiskt.
Så. Vad gillar du?
Nej, det här är inte ett försök till en kontaktannons, men vad gillar du? På facebook, alltså? Jag gillar fejan rent allmänt, det är ett kul och enkelt sätt att hålla kontakt med gamla och nya vänner och bekanta som kanske bor för långt iväg för att man lätt ska kunna slinka in på en fika. Det är så lätt att slänga ut en fråga eller en uppdatering om hur man mår, eller att bli påmind om en musikfestival eller en ny utställning på något museum vars fb-sida man gillar. Lite infotainment så där.
Men vad jag kan bli trött på en massa skräp som facebook för med sig. Det far runt en massa jox om att man ska gilla en viss uppdatering för att visa att man älskar sin dotter/son/partner/hund/guldfisk. Som om inte dottern/sonen/partnern/hunden redan visste det (guldfisken lämnar jag därhän, de lär ha ett minne som sträcker sig sex sekunder och bryr sig nog inte så mycket om vem som utfodrar dem, bara de blir utfodrade). Eller så ska man visa att man tar ställning för eller emot något genom att klistra in en etikett eller skriva något mer eller mindre kryptiskt i sin uppdatering. Jaha.
Nyss blev jag uppmärksammad på ett engelskt uttryck, "likes-whores". En gilla-hora vill ha så många gillanden som möjligt och kan sträcka sig långt för att få det. Uttrycket fanns i en kommentar gällande en uppmaning om att gilla en bild. Om man inte gillade bilden, var man per automatik (!) en okänslig, oempatisk, dryg, egocentrisk person. Bilden visade en flicka i de lägre tonåren med ett leende som en ängel, glada ögon och med en hållning som uttryckte stor självkänsla. Javisst var hon söt. Men så hade hon ett födelsemärke som sträckte från pannan ner till vänster axel, ett rött märke. Under bilden kunde man läsa att XX hade blivit så mobbad i skolan för märkets skull, att hon hade blivit tvungen att hoppa av skolan och bli undervisad per distans, att hon inte hade några vänner, att ...
så där höll det på ett tag.
Uppdateringen hade, när jag snubblade över den igår, fått runt 500 000 gillanden. Jag gick in på sidan för att läsa ett par av kommentarerna och av en ren slump, eftersom sådana här uppdateringar drar till sig mängder med kommentarer hela tiden, såg jag en mycket kritisk kommentar. Den var skriven av någon som utgav sig för att vara flickans lärare, att hela historien var osann, att XX inte alls var mobbad, att hon hade massor med vänner, att hon hade en pojkvän, att flickan hade blivit mycket upprörd för att hennes bild cirkulerade på facebook i en felaktig kontext.
Kanske var den kommentatorn ett troll, eller en gilla-hora, det vet inte jag.
Men jag blev stärkt i min uppfattning att det alltid är bra att läsa kritiskt.
Så. Vad gillar du?
torsdag 8 augusti 2013
Ska jag ta det personligt?
Maken kommer in till mig på kontoret. Han slänger sig i den lilla tvåmannasoffan i jugendstil.
- Alltså, lyssna nu på mig, säger han och väntar tills jag tittar på honom och inte på skärmen.
- Jag har ägnat en halvtimme, ja kanske en trekvart, åt att fixa lite mer färskt gräs åt kvigorna och baggen. Så bar jag in allt till dem. Men vad händer då?
Jag vet ju inte och kan inte gissa heller, så jag bara ruskar på huvudet.
- Jo, baggen går fram och bajsar i gräset. Den ena kvigan kissar i det och den andra bara fnyser lite och går därifrån. Så lägger de sig i skuggan av den stora linden och börjar idissla alla tre. De var nog inte så hungriga i alla fall.
- Hm. Då kan vi nog hoppa över det där med färskt gräs ett tag.
Ängen där de tre stora djuren går är rätt nerbetad, men tydligen hungrar de inte så att de vill äta avklippt gräs. De har fått hö, men ratat det också. Så, vi tror nu att de klarar sig rätt fint i alla fall.
- Alltså, lyssna nu på mig, säger han och väntar tills jag tittar på honom och inte på skärmen.
- Jag har ägnat en halvtimme, ja kanske en trekvart, åt att fixa lite mer färskt gräs åt kvigorna och baggen. Så bar jag in allt till dem. Men vad händer då?
Jag vet ju inte och kan inte gissa heller, så jag bara ruskar på huvudet.
- Jo, baggen går fram och bajsar i gräset. Den ena kvigan kissar i det och den andra bara fnyser lite och går därifrån. Så lägger de sig i skuggan av den stora linden och börjar idissla alla tre. De var nog inte så hungriga i alla fall.
- Hm. Då kan vi nog hoppa över det där med färskt gräs ett tag.
Ängen där de tre stora djuren går är rätt nerbetad, men tydligen hungrar de inte så att de vill äta avklippt gräs. De har fått hö, men ratat det också. Så, vi tror nu att de klarar sig rätt fint i alla fall.
 |
| Det ser ut att vara mycket kvar att äta, men egentligen är det mest tistlar. |
torsdag 1 augusti 2013
måndag 29 juli 2013
tisdag 23 juli 2013
Tårta
En har varit bortrest några dagar.
En har fyllt år under de dagarna.
En har blivit uppvaktad både på resan
och vid hemkomst.
En fick tårta.
Banantårta.
En har fyllt år under de dagarna.
En har blivit uppvaktad både på resan
och vid hemkomst.
En fick tårta.
Banantårta.
Komponerad av dottern.
tisdag 9 juli 2013
Baddagar
Barn som hoppar i vattnet, simmar, plaskar, dyker, armringar i orange, hoppar i en gång till och en gång till medan kvällen mognar och solljuset mildras.
Små små flickor som gurglar med tandlösa munnar, vindlar med mörka ögon och vill inte, kan inte sova, för då kanske något roligt missas.
Korvar och hamburgare på grillen, bullar på faten, smågodis - och tomatsallader. Kaffe. Glass med chokladsås.
Brunbränd gräsmatta. Torra rosenbuskar.
Vinden friskar i. Vuxna på studsmattan, två krockar och en bryter en lilltå.
Dompan och Franklin på stereon, någon trummar i ett hörn. Salt är gott, fram med chipsen.
Nya vänner, gamla vänner.
Söndag på min ö.
Små små flickor som gurglar med tandlösa munnar, vindlar med mörka ögon och vill inte, kan inte sova, för då kanske något roligt missas.
Korvar och hamburgare på grillen, bullar på faten, smågodis - och tomatsallader. Kaffe. Glass med chokladsås.
Brunbränd gräsmatta. Torra rosenbuskar.
Vinden friskar i. Vuxna på studsmattan, två krockar och en bryter en lilltå.
Dompan och Franklin på stereon, någon trummar i ett hörn. Salt är gott, fram med chipsen.
Nya vänner, gamla vänner.
Söndag på min ö.
torsdag 4 juli 2013
Det ÄR fortfarande sommar, så det så!
Men ibland kan man undra hur en del tänker. Idag kom första postorderomgången med höst- och vinterkläder. Nej, nej och åter nej, jag är då rakt inte mogen än.
Först ska vi få in allt hö på något sätt. Logen är nästan full och vi har kanske hälften kvar att slå och sedan släpa in. Maken och jag har en idé, vi får helt enkelt förvara det hö som inte går att pressa in under taket på annat sätt. Utomhus, på träpallar och med presenningar över. Det blir inte vackert, men om vi börjar med att ta hö därifrån till fårens frukost, är det snart borta. Fåren får sin frukost utomhus, året om, och att då ta ett litet lass i en byggsäck direkt från stacken till utfordringsbordet känns ju rätt bekvämt.
Så ska jag kolla hur det är med mina röda vinbär. Det börjar lysa rött i buskarna, men lite mer sötma i bären kan nog behövas innan jag plockar av dem. Därefter kommer de svarta vinbären och även om det mesta kommer bli till dricka, gör jag nog en omgång av Hirams sylt. Den innehåller massor med socker, men är samtidigt den enda sylt som familjen äter. Det är konstigt, vi har hur många vinbärsbuskar som helst, men sylt äter vi inte särskilt mycket.
Därefter mognar hallonen.
Ja, hallonen ja, de är ett kapitel för sig. Eller många kapitel. Jag vet inte hur många timmar, dagar, jag lägger ner på hallonrensning på våren, jag vet inte hur många timmar som går åt till att hålla landet (skogen) öppen från ogräs, ändå hinner jag inte hålla det snyggt. Jag vet inte hur många timmar det går åt att plocka alla hallon. Jag förstår knappt hur föregående ägare till vår lilla, lilla gård tänkte när de planterade så mycket hallon. Vi har tagit bort hälften, ändå känns det nästan övermäktigt.
Men det är ju så gott med färska hallon. Eller färska bär överhuvudtaget. Vi har ett par stackars jordgubbsplantor kvar efter tiden som grävskopeparkeringsunderlag, och de gubbarna (fem - tio stycken kan det bli under en säsong) är så goda så man inte vill äta några andra.
De hallon vi inte orkar äta upp, de åker i frysen och så blir de till sorbet eller parfait under vintern.
Ibland har vi fått hjälp av vänner och bekanta som plockat av ett antal liter (eller ska jag säga kilon) hallon, men två dagar senare är hallondjungeln lika röd av mogna bär igen.
Jag borde, vilket jag tänkt i några år nu, göra slag i saken och plocka hallon och sälja. Vid vägkanten eller till lokala butiker. Eller, om någon på min ö läser detta, kom och plocka, vet ja! Ta med stövlar för brännässlorna och ta med något att plocka i. Var beredd på att vissa buskar är mer än två meter höga, att det är snårigt och bökigt, men - hallonen. Hallonen.
Mmmm.
Först ska vi få in allt hö på något sätt. Logen är nästan full och vi har kanske hälften kvar att slå och sedan släpa in. Maken och jag har en idé, vi får helt enkelt förvara det hö som inte går att pressa in under taket på annat sätt. Utomhus, på träpallar och med presenningar över. Det blir inte vackert, men om vi börjar med att ta hö därifrån till fårens frukost, är det snart borta. Fåren får sin frukost utomhus, året om, och att då ta ett litet lass i en byggsäck direkt från stacken till utfordringsbordet känns ju rätt bekvämt.
Så ska jag kolla hur det är med mina röda vinbär. Det börjar lysa rött i buskarna, men lite mer sötma i bären kan nog behövas innan jag plockar av dem. Därefter kommer de svarta vinbären och även om det mesta kommer bli till dricka, gör jag nog en omgång av Hirams sylt. Den innehåller massor med socker, men är samtidigt den enda sylt som familjen äter. Det är konstigt, vi har hur många vinbärsbuskar som helst, men sylt äter vi inte särskilt mycket.
Därefter mognar hallonen.
Ja, hallonen ja, de är ett kapitel för sig. Eller många kapitel. Jag vet inte hur många timmar, dagar, jag lägger ner på hallonrensning på våren, jag vet inte hur många timmar som går åt till att hålla landet (skogen) öppen från ogräs, ändå hinner jag inte hålla det snyggt. Jag vet inte hur många timmar det går åt att plocka alla hallon. Jag förstår knappt hur föregående ägare till vår lilla, lilla gård tänkte när de planterade så mycket hallon. Vi har tagit bort hälften, ändå känns det nästan övermäktigt.
 |
| Hallondjungeln |
Men det är ju så gott med färska hallon. Eller färska bär överhuvudtaget. Vi har ett par stackars jordgubbsplantor kvar efter tiden som grävskopeparkeringsunderlag, och de gubbarna (fem - tio stycken kan det bli under en säsong) är så goda så man inte vill äta några andra.
De hallon vi inte orkar äta upp, de åker i frysen och så blir de till sorbet eller parfait under vintern.
Ibland har vi fått hjälp av vänner och bekanta som plockat av ett antal liter (eller ska jag säga kilon) hallon, men två dagar senare är hallondjungeln lika röd av mogna bär igen.
Jag borde, vilket jag tänkt i några år nu, göra slag i saken och plocka hallon och sälja. Vid vägkanten eller till lokala butiker. Eller, om någon på min ö läser detta, kom och plocka, vet ja! Ta med stövlar för brännässlorna och ta med något att plocka i. Var beredd på att vissa buskar är mer än två meter höga, att det är snårigt och bökigt, men - hallonen. Hallonen.
Mmmm.
Det är ett par veckor kvar innan de är mogna. Ring eller mejla innan du kommer, så sätter jag på kaffet.
söndag 30 juni 2013
Smultronställen
Brukar du åka/gå/resa till ungefär samma ställen varje år? Något ställe där du minns precis hur det doftar och hur det ser ut?
Jag har några sådana ställen. En del av dem besöker jag så ofta jag kan, andra rätt sällan.
Häromveckan åkte familjen hit:
Jo, skylten är verklig, inte fotoshoppad eller nåt. Hit åkte vi "alltid" när jag var barn, minst en gång varje sommar. Det var förstås alltid fint väder här och det kändes lite äventyrligt sådär, med alla klippor. Kanske gick det att bada, men oftast fick man vackert vänta till andra halvan av augusti innan det kändes skönt i vattnet.
Havet är kallt, några varma strömmar går inte här. Men klipporna är vackra och lena. Och det finns en liten sandstrand om man hellre vill ligga där.
Hunden tyckte mycket om att vara här och ville inget hellre än att gå ut i vattnet och simma. Men det var ju dagen efter hans knäoperation, så det gick inte.
Ett annat smultronställe hittade vi i förrgår, när vi skulle hämta den yngsta familjemedlemmen efter hennes träningsläger. Vi behövde äta lunch och av en slump hamnade vi här:
Det är något visst med insjöar. På en ponton i vattnet utanför det här huset smorde vi kråset så det stod härliga till.
Gruset knastrade, gräsänderna kvackade och solen sken.
Ett annat av mina smultronställen som jag försöker komma till så ofta det går, är detta. En älv, en skog och berg.
Eller en porlande bäck.
Här rensas alla sinnen på skräp och strunt.
Ingen insmickrande skönhet precis, här är det kärvare - och vackert på sitt sätt.
Jag har några sådana ställen. En del av dem besöker jag så ofta jag kan, andra rätt sällan.
Häromveckan åkte familjen hit:
Jo, skylten är verklig, inte fotoshoppad eller nåt. Hit åkte vi "alltid" när jag var barn, minst en gång varje sommar. Det var förstås alltid fint väder här och det kändes lite äventyrligt sådär, med alla klippor. Kanske gick det att bada, men oftast fick man vackert vänta till andra halvan av augusti innan det kändes skönt i vattnet.
Havet är kallt, några varma strömmar går inte här. Men klipporna är vackra och lena. Och det finns en liten sandstrand om man hellre vill ligga där.
Hunden tyckte mycket om att vara här och ville inget hellre än att gå ut i vattnet och simma. Men det var ju dagen efter hans knäoperation, så det gick inte.
Ett annat smultronställe hittade vi i förrgår, när vi skulle hämta den yngsta familjemedlemmen efter hennes träningsläger. Vi behövde äta lunch och av en slump hamnade vi här:
Det är något visst med insjöar. På en ponton i vattnet utanför det här huset smorde vi kråset så det stod härliga till.
Gruset knastrade, gräsänderna kvackade och solen sken.
Ett annat av mina smultronställen som jag försöker komma till så ofta det går, är detta. En älv, en skog och berg.
Eller en porlande bäck.
Här rensas alla sinnen på skräp och strunt.
Ingen insmickrande skönhet precis, här är det kärvare - och vackert på sitt sätt.
onsdag 26 juni 2013
Slåtter
Inte behöver man gå till gymmet nu i alla fall. Det är en del att ta itu med så här års. Hö ska tas in till exempel. Som de hobbybönder vi är, är vår maskinpark rätt liten. För att inte säga, i det närmaste ickeexisterande. Vi har en fyrhjuling, en traktor, en slåtterbalk och en hövändare. Och så en maskin som jag just nu inte minns vad den heter, men man "putsar" av vallen med den. Så står en rostig liten harv ute i en av hagarna också. Sen är det slut.
Så, när vi ska ta in hö gör vi så här. Först slår maken av höet. Sedan får det ligga och torka på marken. Efter någon dag vänder han på det. När det är torrt, är det dags att räfsa ihop det i högar. Just det, räfsa.
Igår räfsade jag ihop höet på vår mindre äng.
Jodå, maken räfsade ihop hö han också, men bara en kort stund. Sedan hade han ett par uppdrag i en grannkommun och var tvungen att åka iväg. När han kom hem igen strax efter sju på kvällen, började vi ta in hö. Då har vi vår fyrhjuling med släpkärra.
Där får det plats två byggsäckar som vi packar så fulla vi orkar. Så hissar vi, med armkraft, upp en säck i taget på skullen. Det hjälper gott att använda sig av en enkel tamp och tackel och ett litet block.
Vi hann få in tio eller tolv (vi tappade räkningen) byggsäckar med hö innan ett beslag gick av och arrangemanget ramlade ner. Det är lätt att få dit igen, men igår när det gick sönder var klockan redan nästan tio på kvällen och vi var mer än mogna att gå in och kollapsa framför teven en stund.
För det är ju så, vi har den stora ängen kvar.
Så, när vi ska ta in hö gör vi så här. Först slår maken av höet. Sedan får det ligga och torka på marken. Efter någon dag vänder han på det. När det är torrt, är det dags att räfsa ihop det i högar. Just det, räfsa.
Byggsäck, räfsor och högaffel. Low technology
Igår räfsade jag ihop höet på vår mindre äng.
Jodå, maken räfsade ihop hö han också, men bara en kort stund. Sedan hade han ett par uppdrag i en grannkommun och var tvungen att åka iväg. När han kom hem igen strax efter sju på kvällen, började vi ta in hö. Då har vi vår fyrhjuling med släpkärra.
Där får det plats två byggsäckar som vi packar så fulla vi orkar. Så hissar vi, med armkraft, upp en säck i taget på skullen. Det hjälper gott att använda sig av en enkel tamp och tackel och ett litet block.
Vi hann få in tio eller tolv (vi tappade räkningen) byggsäckar med hö innan ett beslag gick av och arrangemanget ramlade ner. Det är lätt att få dit igen, men igår när det gick sönder var klockan redan nästan tio på kvällen och vi var mer än mogna att gå in och kollapsa framför teven en stund.
Vår "höhiss"
I natt har det regnat och det hö vi inte hann få in igår är genomblött. Eftersom vi inte har någon fläkt, får det ligga kvar på ängen. Vi rafsar väl ihop det i en större hög, så släpper vi in en del av fåren där och kanske äter de lite av det. Om inte, finfördelar vi det och sprider ut det som ett slags "gödning".
Gårdagens omgång uppe på skullen
För det är ju så, vi har den stora ängen kvar.
Allt är lugnt
Jodå, så där värst vilt blev det inte i midsommarhelgen, ingen talade med Ulrik och någon vals eller schottis blev det inte heller (fast det hade förstås varit trevligt). I stället blev det kaffe och våffla med hjortronsylt på hembygdsgården och senare på kvällen knytkalas med gamla och nya bekanta. Massor med god mat och dryck, allsång, umgänge, prat i kvadrat ... jag fick slita dottern därifrån, men när vi kom hem strax före midnatt stupade hon i säng.
Dagen efter ägnades åt matinköp, lite trädgårdsarbete, tvätt, tvättsortering, djurskötsel, basket ...
Söndag. Sätta en deg, plocka, städa, plocka lite blommor, förbereda lunch ...
- Hur många kommer?
- Vet inte. Tror vi blir 25.
- Jaha.
En stund senare.
- Vänta lite, vi blir nog 11.
- Okej, då blir det mycket rester.
Ytterligare en stund senare.
- Nehej, vi blir 19.
Jag lade ner detta att försöka räkna ut hur mycket mat som kan tänkas gå åt. Istället hämtade jag glas, bestick och tallrikar från kontorshuset som reserv. 20 kuvert borde nog räcka ett tag i alla fall, om inte får väl vi i familjen använda de riktigt fula tallrikarna med svarta repor, tänkte jag.
Jag tror vi till slut blev 22 eller kanske 23, men maken åt vid grillen och behövde ingen tallrik (hur bar han sig åt?) och vår sjuttonåring kom senare och klarade sig utmärkt med en liten assiett.
Folk i blandade åldrar satt runt ett långbord på verandan och åt och åt ... och åt lite till. Därefter badade några, andra studsade på studsmattan, andra spelade biljard, någon kollade hur det gick på Solvalla, andra cyklade lite, ett gäng körde fyrhjuling, sedan var det dags för femkamp. Man kunde delta i en eller alla deltävlingar. Maken hade nog tänkt att alla grenar skulle räknas ihop, men egentligen behövdes inte det. Det var tidsuppfattning, springa med golfbollar över respektive under hinder, rävspel, minnesträning, ... hm, den femte grenen har jag inte koll på, jag deltog inte.
Under eftermiddagen hämtade jag sjuttonåringen som varit ute och seglat med sina sjöscoutkompisar över helgen. Då passade jag på att köpa mer läsk och bullar. Jag ställde fram bullarna och swoooop inom två minuter var fatet tömt.
Det var så härligt med en riktig bad- och lekdag. Väl mött igen, alla som kom till oss.
Dagen efter ägnades åt matinköp, lite trädgårdsarbete, tvätt, tvättsortering, djurskötsel, basket ...
Söndag. Sätta en deg, plocka, städa, plocka lite blommor, förbereda lunch ...
- Hur många kommer?
- Vet inte. Tror vi blir 25.
- Jaha.
En stund senare.
- Vänta lite, vi blir nog 11.
- Okej, då blir det mycket rester.
Ytterligare en stund senare.
- Nehej, vi blir 19.
Jag lade ner detta att försöka räkna ut hur mycket mat som kan tänkas gå åt. Istället hämtade jag glas, bestick och tallrikar från kontorshuset som reserv. 20 kuvert borde nog räcka ett tag i alla fall, om inte får väl vi i familjen använda de riktigt fula tallrikarna med svarta repor, tänkte jag.
Jag tror vi till slut blev 22 eller kanske 23, men maken åt vid grillen och behövde ingen tallrik (hur bar han sig åt?) och vår sjuttonåring kom senare och klarade sig utmärkt med en liten assiett.
Folk i blandade åldrar satt runt ett långbord på verandan och åt och åt ... och åt lite till. Därefter badade några, andra studsade på studsmattan, andra spelade biljard, någon kollade hur det gick på Solvalla, andra cyklade lite, ett gäng körde fyrhjuling, sedan var det dags för femkamp. Man kunde delta i en eller alla deltävlingar. Maken hade nog tänkt att alla grenar skulle räknas ihop, men egentligen behövdes inte det. Det var tidsuppfattning, springa med golfbollar över respektive under hinder, rävspel, minnesträning, ... hm, den femte grenen har jag inte koll på, jag deltog inte.
Under eftermiddagen hämtade jag sjuttonåringen som varit ute och seglat med sina sjöscoutkompisar över helgen. Då passade jag på att köpa mer läsk och bullar. Jag ställde fram bullarna och swoooop inom två minuter var fatet tömt.
Det var så härligt med en riktig bad- och lekdag. Väl mött igen, alla som kom till oss.
fredag 21 juni 2013
Nu är den här
Det är nu en ska äta matjessill och potatis och ta en liten till,
eller två,
eller tre,
ja va fan då rå,
häll upp en rejäl nu
HA,
där satt den,
vara uppe hela natten, en ska dansa,
har visst glömt valsstegen,
fan va trassligt med ETT, två, tre, ETT, två, tre,
hoppa groda, skit också, mina knän,
offra nåt åt Ulrik,
tjejerna som plockar de där satans blomuslingarna,
bli myggbiten över hela kroppen,
även där,
eftersom en gjort nummer ett i någon buske,
och kanske kär lek,
fan va vacker du är,
öh, hörru, kom igen nu,
känn på min ballhojta,
har vi lite musflöjta också,
va re bra för dej me, måste ... helve ...
zzzZZZZZ
o ... O
Så det kan bli.
Så kan det bli.
eller två,
eller tre,
ja va fan då rå,
häll upp en rejäl nu
HA,
där satt den,
vara uppe hela natten, en ska dansa,
har visst glömt valsstegen,
fan va trassligt med ETT, två, tre, ETT, två, tre,
hoppa groda, skit också, mina knän,
offra nåt åt Ulrik,
tjejerna som plockar de där satans blomuslingarna,
bli myggbiten över hela kroppen,
även där,
eftersom en gjort nummer ett i någon buske,
och kanske kär lek,
fan va vacker du är,
öh, hörru, kom igen nu,
känn på min ballhojta,
har vi lite musflöjta också,
va re bra för dej me, måste ... helve ...
zzzZZZZZ
o ... O
Så det kan bli.
Så kan det bli.
Glad midsommar!
onsdag 19 juni 2013
Pest eller kolera
Hur jag än väljer, kommer Store Lurv ha ont i sitt ena framben. Antingen låta operera bort en ruggig knöl på knäleden och riskera att det är en aggressiv tumör som kan bli riktigt aggressiv av den behandlingen.
Eller låta knölen vara tills vi fått svar på de prover som tagits och under den tiden låta honom må dåligt av knölen.
Pest eller kolera, alltså.
Efter ett kort telefonsamtal med veterinären, beslutade jag att knölen ska bort idag. Om ett par timmar ska jag åka tillbaka till djursjukhuset och hämta honom.
Eller låta knölen vara tills vi fått svar på de prover som tagits och under den tiden låta honom må dåligt av knölen.
Pest eller kolera, alltså.
Efter ett kort telefonsamtal med veterinären, beslutade jag att knölen ska bort idag. Om ett par timmar ska jag åka tillbaka till djursjukhuset och hämta honom.
"Store Lurv" 2,5 år, hösten 2007
Just nu orkar jag inte tänka på eventuella kommande behandlingar. En hund är en hund är en hund, javisst. Men vi har haft honom i åtta år och han är den snällaste hund man kan tänka sig.
torsdag 13 juni 2013
Nyfiket
Jourhavande präst. Jourhavande medmänniska. Det går ju ganska lätt att räkna ut vad de sysslar med, människor i stort behov av tröst, rådgivning, någon som lyssnar.
I tidningen läste jag om någon som har en samling stenar i sin trädgård. Inget konstigt med det, det har vi med, även om våra stenar inte är ordnade på något särskilt sätt, de ligger lite huller om buller efter grundarbeten och annat. Men den här mannen hade sin samling stenbumlingar ordentligt märkta med namn, fyndort osv. Att han är både intresserad och kunnig i ämnet stenar framgår av hans yrke: geolog.
Men, inte bara det, han är jourhavande geolog.
Sådant kan göra mig väldigt nyfiken. Vad gör en jourhavande geolog egentligen? Eftersom jag tycker om att sitta och spåna så där vid morgonteet gör jag just det, sitter och spånar.
- Ja hallå, är det jourhavande geolog?
- Ja, vad kan jag hjälpa dig med?
- Jag är en kontinent och känner mig lite på drift.
Eller:
- Välkommen hit, det är jourhavande geolog.
- Illa, jag mår illa.
- Berätta.
- Jag måste spy upp lava.
- Var ringer du ifrån?
- Eyafjallajökull.
Så där kan man ju roa sig. Om man inte har något bättre för sig.
måndag 10 juni 2013
Traditionsrikt
Hur länge är alltid? All tid. Alltid, det måste ju vara väldigt länge. "Vi har alltid gjort på det här sättet. Alltså ska vi alltid fortsätta göra på samma sätt." Det låter ju rätt tryggt att alltid göra på samma sätt.
Vi har alltid firat midsommar på ett visst sätt och vi har alltid firat jul på ett annat sätt. Och vi har alltid firat på samma sätt oberoende av var vi bott i landet och i vilken samhällsklass vi tillhör.
Eller nja, så är det väl inte.
Vi har inte alltid tittat på Kalle Anka klockan tre på julafton, det började 1960. Vi har inte alltid haft ett Vasalopp första söndagen i mars, "bara" sedan 1922. Jag skulle kunna ha en väldigt lång uppräkning här, men nöjer mig med dessa två exempel.
1983 ändrades svenska flaggans dag till att bli nationaldag och 2005 blev dagen en helgdag. Fram till dess var det alltså en dag då folk arbetade ungefär som vanligt och skolbarnen hade lektioner. Är åtta år "alltid"? "Vi har alltid firat nationaldag och det får ingen ta ifrån oss", hör man ibland.
Att det på fullt allvar finns de som tror att någon eller några ska ta nationaldagen, kapa den. De som vill fira gör det, varsågoda. Ingen tänker stjäla dagen. Ingen tänker stjäla flaggan heller. Jag flaggar gärna, både på allmänna flaggdagar och annars, det ser så stiligt ut.
Tidigare i mitt liv fanns en äldre man som hade ett ovanligt sätt att se på traditioner. "Det har vi gjort en (1) gång, alltså är det en tradition", sa han ofta. Det är verkligen ett inkluderande förhållningssätt. Allt är möjligt, det finns plats för något nytt, hela tiden, alltid. Det nya införlivades med det som faktiskt hade gjorts flera gånger tidigare på ett naturligt sätt.
Nog kunde vi som tillhörde en yngre generation fnissa åt det då, men jag återkommer i min tankar ofta till det där och jag har börjat tycka att det egentligen är rätt klokt. Om man är beredd på att förändringar kan och kommer att ske, blir det inte särskilt traumatiskt. Det går ju faktiskt att fira jul, midsommar och andra helger på flera sätt, och ínget av dem behöver vara sämre än något annat.
Snart är det midsommar och om vi i vår familj gör ungefär som vi "alltid" gjort, dvs som vi gjort de senaste åren, kommer vi ta oss till hembygdsgården och titta när stången reses. Kanske köper vi några lotter i tombolan, säkert fikar vi, och så säger vi hej till vänner och bekanta. Eller så gör vi inget av det, utan något annat.
En sak är dock säker. En av oss kommer säga den vemodiga repliken:
- Nu vänder det och vi går mot mörkare tider igen.
Det är tradition.
Vi har alltid firat midsommar på ett visst sätt och vi har alltid firat jul på ett annat sätt. Och vi har alltid firat på samma sätt oberoende av var vi bott i landet och i vilken samhällsklass vi tillhör.
Eller nja, så är det väl inte.
Vi har inte alltid tittat på Kalle Anka klockan tre på julafton, det började 1960. Vi har inte alltid haft ett Vasalopp första söndagen i mars, "bara" sedan 1922. Jag skulle kunna ha en väldigt lång uppräkning här, men nöjer mig med dessa två exempel.
1983 ändrades svenska flaggans dag till att bli nationaldag och 2005 blev dagen en helgdag. Fram till dess var det alltså en dag då folk arbetade ungefär som vanligt och skolbarnen hade lektioner. Är åtta år "alltid"? "Vi har alltid firat nationaldag och det får ingen ta ifrån oss", hör man ibland.
Att det på fullt allvar finns de som tror att någon eller några ska ta nationaldagen, kapa den. De som vill fira gör det, varsågoda. Ingen tänker stjäla dagen. Ingen tänker stjäla flaggan heller. Jag flaggar gärna, både på allmänna flaggdagar och annars, det ser så stiligt ut.
Tidigare i mitt liv fanns en äldre man som hade ett ovanligt sätt att se på traditioner. "Det har vi gjort en (1) gång, alltså är det en tradition", sa han ofta. Det är verkligen ett inkluderande förhållningssätt. Allt är möjligt, det finns plats för något nytt, hela tiden, alltid. Det nya införlivades med det som faktiskt hade gjorts flera gånger tidigare på ett naturligt sätt.
Nog kunde vi som tillhörde en yngre generation fnissa åt det då, men jag återkommer i min tankar ofta till det där och jag har börjat tycka att det egentligen är rätt klokt. Om man är beredd på att förändringar kan och kommer att ske, blir det inte särskilt traumatiskt. Det går ju faktiskt att fira jul, midsommar och andra helger på flera sätt, och ínget av dem behöver vara sämre än något annat.
Snart är det midsommar och om vi i vår familj gör ungefär som vi "alltid" gjort, dvs som vi gjort de senaste åren, kommer vi ta oss till hembygdsgården och titta när stången reses. Kanske köper vi några lotter i tombolan, säkert fikar vi, och så säger vi hej till vänner och bekanta. Eller så gör vi inget av det, utan något annat.
En sak är dock säker. En av oss kommer säga den vemodiga repliken:
- Nu vänder det och vi går mot mörkare tider igen.
Det är tradition.
måndag 3 juni 2013
Lägerskola
- Har du packat allt nu?
- NEJ.
- Badkläder och handduk?
- Vet inte om jag vill bada.
- Okej, men ta med så du kan bada, om du ändrar dig.
- Mmm.
- Vet du var din sovsäck är?
- NEJ.
Leta, leta, leta efter sovsäck. Hittar en gammal som måste duga, då den nya fräscha liksom bara försvunnit. Kanske finns den i det stora källarförrådet, som fungerar som familjens "finns-i-sjön". Ställer/lägger man in något där, hittar man det inte igen. Det är makens och mitt projekt att tömma hela det rummet och börja om från början. Jag är övertygad om att vi kommer hitta massa saker, som varit borta sedan vi flyttade in i huset. Vi har planerat stora städprojektet i flera år.
- Du behöver din regnjacka också.
- Var är den? Ahhhrg. Hittar inte. Jo, vänta, den är kvar hos A.
- Ring dit och fråga om hon kan ta med sig jackan till skolan.
- Inget svar.
- Okej, låna min regnjacka.
Regnjackan går till knäna på dottern. Jag biter mig i läpparna så jag inte ska börja skratta. Dottern tittar på mig med svarta ögon.
- Jag slipper bli blöt om rumpan i alla fall.
- Mmm. Liggunderlag, har du det?
- Ja. och tandborste och tandkräm, och köttbullarna, och ett äpple, och varm tröja och strumpor, massor med strumpor, och extra trosor.
Hon fortsätter sin uppräkning en stund. Till slut kommer vi överens om att hon har allt hon behöver.
Hon drar på sig sina gummistövlar (varför hon vägrar ha uteidrottsskorna fattar jag inte), sätter på sig hjälmen och hivar upp ryggsäcken på ryggen. Den är tung, särskilt som hon bundit fast sovsäcken högst upp, och hon vacklar bakåt flera steg. Hon börjar fnissa och hänger sovsäcken över styret. Sovsäcken ligger dubbelvikt mot marken.
- Kanske bäst att ha sovsäcken på pakethållaren.
- Hjälp mig, mamma.
Så är hon färdig och jag måste krama henne en extra gång innan hon cyklar nerför backen och försvinner bakom ladan. Jag gråter en skvätt.
#navelsträngentöjsutlitetill
- NEJ.
- Badkläder och handduk?
- Vet inte om jag vill bada.
- Okej, men ta med så du kan bada, om du ändrar dig.
- Mmm.
- Vet du var din sovsäck är?
- NEJ.
Leta, leta, leta efter sovsäck. Hittar en gammal som måste duga, då den nya fräscha liksom bara försvunnit. Kanske finns den i det stora källarförrådet, som fungerar som familjens "finns-i-sjön". Ställer/lägger man in något där, hittar man det inte igen. Det är makens och mitt projekt att tömma hela det rummet och börja om från början. Jag är övertygad om att vi kommer hitta massa saker, som varit borta sedan vi flyttade in i huset. Vi har planerat stora städprojektet i flera år.
- Du behöver din regnjacka också.
- Var är den? Ahhhrg. Hittar inte. Jo, vänta, den är kvar hos A.
- Ring dit och fråga om hon kan ta med sig jackan till skolan.
- Inget svar.
- Okej, låna min regnjacka.
Regnjackan går till knäna på dottern. Jag biter mig i läpparna så jag inte ska börja skratta. Dottern tittar på mig med svarta ögon.
- Jag slipper bli blöt om rumpan i alla fall.
- Mmm. Liggunderlag, har du det?
- Ja. och tandborste och tandkräm, och köttbullarna, och ett äpple, och varm tröja och strumpor, massor med strumpor, och extra trosor.
Hon fortsätter sin uppräkning en stund. Till slut kommer vi överens om att hon har allt hon behöver.
Hon drar på sig sina gummistövlar (varför hon vägrar ha uteidrottsskorna fattar jag inte), sätter på sig hjälmen och hivar upp ryggsäcken på ryggen. Den är tung, särskilt som hon bundit fast sovsäcken högst upp, och hon vacklar bakåt flera steg. Hon börjar fnissa och hänger sovsäcken över styret. Sovsäcken ligger dubbelvikt mot marken.
- Kanske bäst att ha sovsäcken på pakethållaren.
- Hjälp mig, mamma.
Så är hon färdig och jag måste krama henne en extra gång innan hon cyklar nerför backen och försvinner bakom ladan. Jag gråter en skvätt.
#navelsträngentöjsutlitetill
söndag 2 juni 2013
Sjungom studentens lyckliga dagar
Utsparken var visserligen i fredags, men mottagningen är idag. Min vackra kloka brorsdotter är äntligen klar med skolan.
Hipp hipp, hurra, hurra, hurra, hurra!
Redan i höst väntar universitetet. Mer böcker som ska plöjas, mer uppsatser och projektarbeten, mer ... fast inte orkar någon tänka på det nu. :-)
Eftersom jag gick humanistisk linje på gymnasiet (för sådär hundra år sedan) klipper jag in detta:
Hipp hipp, hurra, hurra, hurra, hurra!
Redan i höst väntar universitetet. Mer böcker som ska plöjas, mer uppsatser och projektarbeten, mer ... fast inte orkar någon tänka på det nu. :-)
Eftersom jag gick humanistisk linje på gymnasiet (för sådär hundra år sedan) klipper jag in detta:
Gaudeamus igitur
juvenes dum sumus
gaudeaumus igitur
juvenes dum sumus
Post jucundan juventutem
Post molestam senectutem
Nos habebit humus
Nos habebit humus
Och så en mer nutida variant:
Fy fan va vi är bra
fy fan va vi är bra
för vi har tagit studenten
för vi har tagit studenten
Fy fan va vi är bra
Måste säga att det är lite mer stuns i den latinska sången. ;-)
torsdag 30 maj 2013
I ett hörn av världen
Det blir nästan för mycket idyll, eller hur? Bräkande, råmande idyll. Men jag bryr mig inte om att ni kanske storknar, jag är bara så glad att vi äntligen, äntligen, efter fyra år i huset har en entré värd namnet.
Ah, vi har både betongplattor, en rejäl trapp till dörren, en nygjuten trappa ner till entrén och så ett ställe att sitta på, där det nästan alltid är lä. Det blåser ofta och mycket där vi bor och det här hörnet är perfekt på morgonen och förmiddagen. Jag vill ha utsikt, jag vill kunna se långt (som en giraff ungefär), men ibland är det rätt skönt att sitta någonstans med sitt förmiddagskaffe och vara lite osynlig.
Så är det lagom skuggigt för att ha en fuchsia eller två. Pelargoner är ett absolut måste, helst i kraftiga kulörer som krockar lite. Det piggar upp mina ögon. Den ensamma pelargonen är en vit Mårbacka.
Jag slipper normalt sitta fast i rusningstrafik. Det finns många fördelar med att ha sitt kontor tio meter från bostadshuset. Nackdelen är att man alltid har jobbet inpå sig, men det kan jag ta. Det är faktiskt rätt okej att kunna larva upp till kontoret iklädd morgonrock en sommarmorgon klockan fem, för att kunna göra en rolig utflykt lite senare på dagen.
Utsikt från gavelfönstret på kontoret. Vedbodar, lagård, trädkoja, snickarbod med jordkällare under. Vill jag någonsin flytta härifrån? Skulle inte tro det. Trots att gräsmattan kan skrämma slag på en vid det här laget, trots att aubretian tittar uppfordrande på mig från sin kartong på bordet, trots att det står cyklar här och var, trots att det ska kapas, huggas, staplas ved, trots att lönnarna borde hamlas, trots att ...
För pedanter kanske det ser väldigt rörigt ut, men för mig är det snyggt, prydligt - och lättarbetat. I flera år har jag suttit med näsan åt andra hållet, in mot hörnet där hårddisk och skrivare nu står, och haft det gamla skrivbordet som arbetsbord. Inte undra på att jag så ofta haft ont i axlarna.
Fast helt städat och färdigmöblerat är det ju inte. Men det är bra, då har jag något kvar att göra.
Skåpet har jag fått (!) av en vävarvän. En vacker dag kommer jag nog ta bort färgfläckarna och få bort pappershögarna. Jodå.
Ah, vi har både betongplattor, en rejäl trapp till dörren, en nygjuten trappa ner till entrén och så ett ställe att sitta på, där det nästan alltid är lä. Det blåser ofta och mycket där vi bor och det här hörnet är perfekt på morgonen och förmiddagen. Jag vill ha utsikt, jag vill kunna se långt (som en giraff ungefär), men ibland är det rätt skönt att sitta någonstans med sitt förmiddagskaffe och vara lite osynlig.
Så är det lagom skuggigt för att ha en fuchsia eller två. Pelargoner är ett absolut måste, helst i kraftiga kulörer som krockar lite. Det piggar upp mina ögon. Den ensamma pelargonen är en vit Mårbacka.
Jag slipper normalt sitta fast i rusningstrafik. Det finns många fördelar med att ha sitt kontor tio meter från bostadshuset. Nackdelen är att man alltid har jobbet inpå sig, men det kan jag ta. Det är faktiskt rätt okej att kunna larva upp till kontoret iklädd morgonrock en sommarmorgon klockan fem, för att kunna göra en rolig utflykt lite senare på dagen.
Utsikt från gavelfönstret på kontoret. Vedbodar, lagård, trädkoja, snickarbod med jordkällare under. Vill jag någonsin flytta härifrån? Skulle inte tro det. Trots att gräsmattan kan skrämma slag på en vid det här laget, trots att aubretian tittar uppfordrande på mig från sin kartong på bordet, trots att det står cyklar här och var, trots att det ska kapas, huggas, staplas ved, trots att lönnarna borde hamlas, trots att ...
För pedanter kanske det ser väldigt rörigt ut, men för mig är det snyggt, prydligt - och lättarbetat. I flera år har jag suttit med näsan åt andra hållet, in mot hörnet där hårddisk och skrivare nu står, och haft det gamla skrivbordet som arbetsbord. Inte undra på att jag så ofta haft ont i axlarna.
Fast helt städat och färdigmöblerat är det ju inte. Men det är bra, då har jag något kvar att göra.
Skåpet har jag fått (!) av en vävarvän. En vacker dag kommer jag nog ta bort färgfläckarna och få bort pappershögarna. Jodå.
torsdag 23 maj 2013
På nya äventyr i Klarbärsdalen
Idag lammade äntligen Greta. Hon, som är lite finull och lite Leicester och därmed snäppet smartare än de andra, (fast det är fortfarande får jag talar om, så där väldigt smarta är de inte), fick en svart tacka med vitt huvud och vit svans.
Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.
Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.
De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.
Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.
Bara ett par timmar gammal.
Så nu har vi en brun bagge, fem (grå)vita tackor, två vita lamm, två bruna och så ett svart lamm. En hel liten flock.
Gretas lamm är större än de andra var som helt nyfödda, men Greta själv är stor och väger nog mer än till och med baggen.
De går i samma hage som kvigorna. Just det, vi har två kvigor sedan en vecka tillbaka, Majros och Gullros, eller Stumpen och Klumpen som dottern kallar dem.
Lite blygt så här i början.
Första dagen hos oss var allting väldigt underligt och det kändes tryggast att hålla sig på sin kant. Sedan blev de så där nyfikna som kor och kvigor kan vara. När de fick komma in i tillsammans med fåren ville de gå fram och nosa. Baggen slog med ena framklöven i marken för att skrämma bort kvigorna, men det lockade dem ännu mer. Fåren drog iväg och kvigorna sprang efter. Det gick fort och jag såg för mitt inre alla kåjbåjsarfilmer där kor börjat skena och inte stannat för någonting. Ja, jag var rädd att vi skulle behöva fara runt och leta efter kvigor och får i grannens skog. Men snart lugnade alla ner sig. Det var varmt i lördags, ingen orkade hålla på så länge.
Efter språngmarschen.
Kvigorna har nu sina stigar och fåren sina. Båda grupperna tycker om att hålla till under klarbärsträden, klia sig lite mot de veka stammarna och kanske smaka lite på blommen. Majros och Gullros når upp till Åkeröträdets nedersta grenar och slickar i sig en och annan äppelblom också.
Tur det finns grenar de inte når. Jag menar, några äpplen vill jag ju ha i höst.
Det doftar gott.
- Där är de där roliga små typerna.
- Men vänta nu. Där luktar det också gott.
- Håll utkik Majros, så de små inte ser att vi snor lite ur deras mineralburk.
- Mamma Mu skulle inte ha tvekat, hon skulle hoppa ner här.
- Vet inte om jag törs.
- Okej då, vi går väl runt.
- Du ser, vi kom dit vi skulle i alla fall.
- Ja ja. Fegsnöre.
- Sa du nåt, syrran?
Utsikt en onsdagskväll i maj. Nappe håller vakt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)