Man tager vad man haver, påstås Cajsa Warg ha sagt. Nja, jag vet inte det jag. Det är inte alltid reserven fungerar så bra.
Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.
Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.
Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).
Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.
På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.
Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.
På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.
I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.
Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.
Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.
Katterna kom springande, oj, det doftade gott.
Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.
Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.
tisdag 26 juni 2012
lördag 23 juni 2012
Dagens hjälte Anja
Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.
Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.
Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.
Lycka till, fina fantastiska Anja!
Svt
Aftonbladet
Expressen
SvD
Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.
Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.
Lycka till, fina fantastiska Anja!
Svt
Aftonbladet
Expressen
SvD
onsdag 20 juni 2012
Pantertanter
Vad ska man ägna sina dagar åt när man blir äldre? Virka grytlappar? Plocka bort fula blad på pelargonerna? Mata duvorna i stadsparken? Lyssna på "Ring, så spelar vi"?
Tja, det kan man väl.
Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.
Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.
Lycka till, Merlene!
Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).
DN
Tja, det kan man väl.
Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.
Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.
Lycka till, Merlene!
Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).
DN
måndag 18 juni 2012
En stor fet smäll
Vi flyttade på flickornas studsmatta i lördags. Det brukar ta ett tag, den är stor och tung och först ska den uppför en brant backe, sedan nerför en annan ännu brantare backe. Man får vara utrustad med en god portion tålamod.
Medan vi höll på hördes en rejäl smäll, en explosion. Det ekade över nejden. Jag tyckte det lät som att smällen kom nerifrån sjön eller kanske från någon granne, som plötsligt skulle börja övningskjuta med luftgevär eller något (det säger väl en del om hur van jag är vid skjutvapen). Maken trodde det var något inifrån huset och började fråga om jag hade några hushållsmaskiner på.
Det var inte ett luftgevär och det var inte diskmaskinen eller tvättmaskinen. Det var en av makens leksaker.
Grållens däck har varit utslitet ett bra tag och maken har bundit en svart rem runt det för att kunna pumpa upp innerslangen för att kunna flytta på traktorn för att kunna få ut studsmattan ur det lider där den stått över vintern. Med det tryck som han pumpat upp slangen till och inget däck som kunde hålla emot, sprängdes slangen. Tänk att det kunde låta så mycket!
Medan vi höll på hördes en rejäl smäll, en explosion. Det ekade över nejden. Jag tyckte det lät som att smällen kom nerifrån sjön eller kanske från någon granne, som plötsligt skulle börja övningskjuta med luftgevär eller något (det säger väl en del om hur van jag är vid skjutvapen). Maken trodde det var något inifrån huset och började fråga om jag hade några hushållsmaskiner på.
Det var inte ett luftgevär och det var inte diskmaskinen eller tvättmaskinen. Det var en av makens leksaker.
Grållens däck har varit utslitet ett bra tag och maken har bundit en svart rem runt det för att kunna pumpa upp innerslangen för att kunna flytta på traktorn för att kunna få ut studsmattan ur det lider där den stått över vintern. Med det tryck som han pumpat upp slangen till och inget däck som kunde hålla emot, sprängdes slangen. Tänk att det kunde låta så mycket!
söndag 17 juni 2012
Vad vi är
Vi är inte annat än en vandrade bakterihärd. Varje människa bär på hundra biljoner bakterier. Det kan finnas minst ett tusental olika bakterier i en frisk människas kropp. Tillsammans väger de runt två kilo (!).
Min barndoms gamla fobi, bakterieskräcken, poppar för ett ögonblick upp igen. Jag tänker detta enda, urrrk.
Men vi behöver ju bakterierna, utan dem skulle vi drabbas av sjukdomar. Bakteriegenerna bryter ner kolhydrater, fett och proteiner, de bildar vitaminer och ämnen som ställer in vårt immunförsvar. De skyddar mot farliga mikroorganismer.
DN
Min barndoms gamla fobi, bakterieskräcken, poppar för ett ögonblick upp igen. Jag tänker detta enda, urrrk.
Men vi behöver ju bakterierna, utan dem skulle vi drabbas av sjukdomar. Bakteriegenerna bryter ner kolhydrater, fett och proteiner, de bildar vitaminer och ämnen som ställer in vårt immunförsvar. De skyddar mot farliga mikroorganismer.
DN
torsdag 14 juni 2012
Niko, Sven-Olof, Charlie eller Tomas
Jag har speeddejtat de senaste dagarna. Det börjar bli dags att byta ut följeslagaren, tycker jag. Min gamla Ville är för törstig och stor och lite sliten, jag behöver inte honom längre. Det är ju ganska onödigt med allt utrymme. Nej, lite mer muskler och lite tajtare i formerna, det vill jag ha.
Frågan är bara, ska jag vara sådär miljömedveten som jag gärna vill ge sken av att vara? Ska jag i så fall satsa på Charlie eller Tomas? Men Charlie hoppade alldeles för mycket när jag rörde vid spaken, det blev som att köra rallybil på ett nöjesfält.
- Man vänjer sig, sa Charlies promotor.
Jo tjena.
Kalla mig retro, men Tomas variant av instrumentbräda gillade jag inte. Att se hastighet och hur elmotorn jobbade, med en genomskärning av bilen (!), med små gröna siffror i vindrutan var otroligt enerverande. Jag vill ha en vanlig hastighetsmätare och varvtalsmätare vid ratten, ingen annanstans.
Både Charlie och Tomas går bort. Helt och hållet. Att de drar så lite som 0,4 milen är förstås lockande, men jag ska ju gilla att köra också. Jag har ingen lust att riskera hjärnblödning av ilska.
Ett annat av mina kriterier just nu är fyrhjulsdrift. På min ö är flertalet vägar, smala, grusade och hur hala som helst vintertid. Tyvärr går det inte att förena miljöbil med fyrhjulsdrift. Det miljömässiga får man i så fall genom att inte köra bil alls.
Niko är en fyrhjulsdriven stark, tuff och snygg bil. Jag blev förtjust direkt. Men så är den dieseldriven och så sent som igår rapporterade DN om att WHO nu anser att diesel bör uppgraderas till att vara ett cancerframkallande ämne, i stället för att ev vara det. Dessutom vet man inte om dieseln kommer klara framtida krav om minskade partikelutsläpp. En annan nackdel är att Niko är dyr i inköp.
Sven-Olof är billig, lite som en Niko Light. Han vill ha bensin, drar lite drygt hälften av vad min gamle Ville drar. Ganska pigg, bra lastutrymme, jag måste ju få plats med 15-kilossäckar med hundmat utan att behöva stuva och stuva om. Det är en klar fördel om jag kan fälla ner ett baksäte för att få plats med skidor inne i bilen, utan att behöva packa i en takbox. Bra när tioåringen och jag "bara" ska till lilla skidbacken på grannön.
Det snurrar, vad är viktigast? Vad vill jag ha? Vad har jag råd med? (Niko är dyr). Klarar jag mig trots allt med framhjulsdrift, som jag haft i alla år? Jag bläddrar i alla broschyrer och funderar så det blir nästan som rundgång i skallen på mig.
Inte blir det så mycket lättare alltid av bilförsäljare. Någon är för trött, seeeeeg, ointresserad. Någon annan börjar alldeles för snabbt fråga om vi har en affär på gång.
Jag vill ha precis lagom säljsnack, jag vill veta hästkrafter, driftskostnader, fördelar, nackdelar, jag vill se lastutrymme. Jag vill inte ha dragkrok för att det kan vara bra att ha. Jag vill inte ha extra tuffa lättmetallfälgar, standardvarianten duger utmärkt.
Framför allt vill jag slippa tugg om att "kvinnor gillar det här". Jag är en kvinna, men när jag går in i en bilhall är jag en potentiell bilköpare, med nästan 35 års erfarenhet av bilkörning. Dessförinnan körde jag traktor i flera år, så sammanlagt har jag varit på vägarna i 40 år. Det är längre än många bilförsäljare har levt.
Nu påminns jag om den bilskollärare jag hade sent 70-tal. Vi var några elever, tre killar och två tjejer, som skulle ha en "teknik"-lektion, dvs vi skulle gå igenom hur man byter däck om man får punktering, hur man kollar oljan osv. Så ställde läraren den klassiska frågan:
- Vad är bra att ha med sig i reserv i bilen?
Vi föreslog reservdunk med bensin, extra batterier till ficklampan om något händer när det är mörkt, extra säkringar och lite sådant. Inget av våra förslag var det rätta, eller det som läraren ansåg vara det rätta svaret.
Till slut kunde han inte hålla sig, utan kläckte ur sig:
- Ett par extra nylonstrumpor ska man ha med sig om fläktremmen går av. Tänk på det tjejer, ni har en fördel där.
Vi två urbota jeanstjejer tittade på varandra och utbrast unisont:
- Är det inte bättre att ha en extra fläktrem då?
diesel
Frågan är bara, ska jag vara sådär miljömedveten som jag gärna vill ge sken av att vara? Ska jag i så fall satsa på Charlie eller Tomas? Men Charlie hoppade alldeles för mycket när jag rörde vid spaken, det blev som att köra rallybil på ett nöjesfält.
- Man vänjer sig, sa Charlies promotor.
Jo tjena.
Kalla mig retro, men Tomas variant av instrumentbräda gillade jag inte. Att se hastighet och hur elmotorn jobbade, med en genomskärning av bilen (!), med små gröna siffror i vindrutan var otroligt enerverande. Jag vill ha en vanlig hastighetsmätare och varvtalsmätare vid ratten, ingen annanstans.
Både Charlie och Tomas går bort. Helt och hållet. Att de drar så lite som 0,4 milen är förstås lockande, men jag ska ju gilla att köra också. Jag har ingen lust att riskera hjärnblödning av ilska.
Ett annat av mina kriterier just nu är fyrhjulsdrift. På min ö är flertalet vägar, smala, grusade och hur hala som helst vintertid. Tyvärr går det inte att förena miljöbil med fyrhjulsdrift. Det miljömässiga får man i så fall genom att inte köra bil alls.
Niko är en fyrhjulsdriven stark, tuff och snygg bil. Jag blev förtjust direkt. Men så är den dieseldriven och så sent som igår rapporterade DN om att WHO nu anser att diesel bör uppgraderas till att vara ett cancerframkallande ämne, i stället för att ev vara det. Dessutom vet man inte om dieseln kommer klara framtida krav om minskade partikelutsläpp. En annan nackdel är att Niko är dyr i inköp.
Sven-Olof är billig, lite som en Niko Light. Han vill ha bensin, drar lite drygt hälften av vad min gamle Ville drar. Ganska pigg, bra lastutrymme, jag måste ju få plats med 15-kilossäckar med hundmat utan att behöva stuva och stuva om. Det är en klar fördel om jag kan fälla ner ett baksäte för att få plats med skidor inne i bilen, utan att behöva packa i en takbox. Bra när tioåringen och jag "bara" ska till lilla skidbacken på grannön.
Det snurrar, vad är viktigast? Vad vill jag ha? Vad har jag råd med? (Niko är dyr). Klarar jag mig trots allt med framhjulsdrift, som jag haft i alla år? Jag bläddrar i alla broschyrer och funderar så det blir nästan som rundgång i skallen på mig.
Inte blir det så mycket lättare alltid av bilförsäljare. Någon är för trött, seeeeeg, ointresserad. Någon annan börjar alldeles för snabbt fråga om vi har en affär på gång.
Jag vill ha precis lagom säljsnack, jag vill veta hästkrafter, driftskostnader, fördelar, nackdelar, jag vill se lastutrymme. Jag vill inte ha dragkrok för att det kan vara bra att ha. Jag vill inte ha extra tuffa lättmetallfälgar, standardvarianten duger utmärkt.
Framför allt vill jag slippa tugg om att "kvinnor gillar det här". Jag är en kvinna, men när jag går in i en bilhall är jag en potentiell bilköpare, med nästan 35 års erfarenhet av bilkörning. Dessförinnan körde jag traktor i flera år, så sammanlagt har jag varit på vägarna i 40 år. Det är längre än många bilförsäljare har levt.
Nu påminns jag om den bilskollärare jag hade sent 70-tal. Vi var några elever, tre killar och två tjejer, som skulle ha en "teknik"-lektion, dvs vi skulle gå igenom hur man byter däck om man får punktering, hur man kollar oljan osv. Så ställde läraren den klassiska frågan:
- Vad är bra att ha med sig i reserv i bilen?
Vi föreslog reservdunk med bensin, extra batterier till ficklampan om något händer när det är mörkt, extra säkringar och lite sådant. Inget av våra förslag var det rätta, eller det som läraren ansåg vara det rätta svaret.
Till slut kunde han inte hålla sig, utan kläckte ur sig:
- Ett par extra nylonstrumpor ska man ha med sig om fläktremmen går av. Tänk på det tjejer, ni har en fördel där.
Vi två urbota jeanstjejer tittade på varandra och utbrast unisont:
- Är det inte bättre att ha en extra fläktrem då?
diesel
tisdag 12 juni 2012
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé
"Man kan knappast påstå att Paul Néons försvinnande väckte någon större uppståndelse, vare sig i kantonen Le Biot där han tycktes ha slagit sig ner för gott, eller i den lilla magra byn Les Crets vars sista hus han bebodde."
Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).
Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.
Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.
Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.
Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).
Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.
Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.
Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.
lördag 9 juni 2012
Läsarjag
Idag skriver Jenny Lindh i DN:s kultur om läsare. Hon är bibliotekarie på biblioteket Plattan i Kulturhuset i Stockholm och har en spalt där hon svarar på olika frågor om böcker och bibliotek. Hennes spalt är numera det första jag läser på lördagarna, hennes formuleringar är så roliga att jag fnissar högt för mig själv.
En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.
Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.
JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.
Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?
En av dagens frågor gäller alltså puddingläsare och Jenny Lindh (JL) kan upplysa om att det var vad Henry James kallade läsare som tuggar i sig en bok, sväljer och släpper resterna i toan medan hen börjar på en ny. Något vänligare är Olof Lagercrantz som anser att puddingläsarna är de som håller hela bokbranschen under armarna.
Lagercrantz tycker dock att idisslandet, omläsandet, borde stå högre i kurs.
JL föreslår att uttrycket puddingläsare borde bytas ut mot det hippare pannacottaläsare. Boktipsbloggare kan bli cupcakeläsare (aj, det svider lite), kulturkonservativa blir förstås surströmmingsläsare och slutligen de som rafsar ihop en liten hög myspocketar från ICA:s ställ vid kassan är såklart tacosläsare.
Vilken sort jag är? Jag prickar in allt. Jag är både puddingläsare, idisslare, cupcakeläsare och tacosläsare. Llite suströmming kan det också bli, då jag gärna klämmer en och annan klassiker. Den som inte läst Robinson Kruse eller Rött och svart eller De tre musketörerna, har den läst alls?
onsdag 6 juni 2012
Svenska flaggans dag
Så hette denna dag förr. Då skulle man förstås flagga men man var inte ledig, dagen var inte en helgdag. Någonstans lever jag kvar i det, att det är en vanlig dag och så missar jag att biblioteket stänger kl 17 i stället för kl 20 dagen innan. De flesta butiker stänger tidigare 5/6. Lämmeltåg av stressade människor pilade igår in på Systembolaget för att köpa mer vin, eftersom de hann dricka upp allt i fredags eller i lördags, det som de köpte då.
Det är väl ganska typiskt svenskt, om nu något är typiskt svenskt över huvudtaget, att det ska drickas alkohol så fort det är lite ledigt.
Vi firar inte nationaldagen särskilt mycket, vi nöjer oss med att jag går ut tidigt på morgonen och hissar flaggan. Kanske plockar jag några buntar med lupiner och ställer i vaser. Så är det bra med det.
Här är en länk till en av mina favoritnättidningar: Expo
God nationaldag på er!
Det är väl ganska typiskt svenskt, om nu något är typiskt svenskt över huvudtaget, att det ska drickas alkohol så fort det är lite ledigt.
Vi firar inte nationaldagen särskilt mycket, vi nöjer oss med att jag går ut tidigt på morgonen och hissar flaggan. Kanske plockar jag några buntar med lupiner och ställer i vaser. Så är det bra med det.
Här är en länk till en av mina favoritnättidningar: Expo
God nationaldag på er!
tisdag 5 juni 2012
Alla tittar på mej
Jag är två meter lång. Nej, fel, jag är tre meter lång. Det är lite vingligt häruppe. Jag blir yr. Jag tittar ner mot fötterna. Dit ner är det så långt. Men jag står på marken, jag är inte uppe och flyger i luften, fast det känns så. Svindel, here I come.
Mina nyfunna benmuskler är alldeles för mjuka, fötterna vill liksom fladdra upp på tallstammarna hela tiden. Hunden går med nosen nere i marken. Han håller mig kvar på jorden, tur han är kopplad.
Jag måste vara hög.
Man är väl hög om man är tre meter lång?
Det fläktar lite i håret, ett par fåglar kvittrar än. På andra sidan fjärden har kalhygget blivit större. Hela vintern har de kört där, vi har inte längre en obruten skogslinje på grannön. Det ser ut som rena kalfjället. Till de riktiga kalfjällen är det många, många mil.
Nej, inte är jag hög inte, de enda gifterna jag fått i mig på sistone är tein och koffein och inte ens det har det blivit så mycket av.
Igår hämtade jag ut mina nya glasögon. De är trippelslipade, jag är både närsynt, astigmatisk och ålderssynt. Vinklar och avstånd är nu helt galna, när jag ska hälla upp mitt kaffe, tar jag av mig glasögonen, annars är jag rädd att jag häller utanför.
Att gå den gamla vanliga hundrundan i skogen som jag normalt går med autopiloten inkopplad, blir en helt ny upplevelse. Jag ser på tallarna och granarna och de ser så små ut. Mina gummistövlar är långt därnere på marken och jag är glad att jag inte var övermodig och tog en tuffare skogsrunda, med klättring över kvarglömda stockar. Om några dagar har jag vant mig, men än har jag yrsel.
Mina nyfunna benmuskler är alldeles för mjuka, fötterna vill liksom fladdra upp på tallstammarna hela tiden. Hunden går med nosen nere i marken. Han håller mig kvar på jorden, tur han är kopplad.
Jag måste vara hög.
Man är väl hög om man är tre meter lång?
Det fläktar lite i håret, ett par fåglar kvittrar än. På andra sidan fjärden har kalhygget blivit större. Hela vintern har de kört där, vi har inte längre en obruten skogslinje på grannön. Det ser ut som rena kalfjället. Till de riktiga kalfjällen är det många, många mil.
Nej, inte är jag hög inte, de enda gifterna jag fått i mig på sistone är tein och koffein och inte ens det har det blivit så mycket av.
Igår hämtade jag ut mina nya glasögon. De är trippelslipade, jag är både närsynt, astigmatisk och ålderssynt. Vinklar och avstånd är nu helt galna, när jag ska hälla upp mitt kaffe, tar jag av mig glasögonen, annars är jag rädd att jag häller utanför.
Att gå den gamla vanliga hundrundan i skogen som jag normalt går med autopiloten inkopplad, blir en helt ny upplevelse. Jag ser på tallarna och granarna och de ser så små ut. Mina gummistövlar är långt därnere på marken och jag är glad att jag inte var övermodig och tog en tuffare skogsrunda, med klättring över kvarglömda stockar. Om några dagar har jag vant mig, men än har jag yrsel.
De är rätt snygga, eller hur?
söndag 3 juni 2012
Servicekänsla
eller, om man väntar på något gott, väntar man aldrig för länge ... ?
I fredags skulle en 70-åring firas. Det var bokat på en fin restaurang med övernattning för den som så önskade. Det önskade inte vi, men en god middag i trevligt sällskap är ju alltid härligt.
För att spara tid för restaurangpersonalen, förbokade värdinnan sällskapets mat. Det var löjrom och raggmunk till förrätt och gödkalv med rotsaker till huvudrätt. Ja, det var verkligen så gott som det låter.
Maken och jag hade med oss vår tioåring, en tapper men kvällstrött flicka. Källarmästaren var informerad om att vi hade barn med oss. Hon skulle få specialmat, vi hade föreslagit räkor respektive kyckling till henne.
Vi skulle vara på restaurangen strax efter klockan sex för en liten drink med tilltugg. Det började bra, men snart blev det långsamt att vänta och vänta och vänta på att få sätta sig till bords.
Klockan åtta (normal pyjamastid för tioåringen) på kvällen fick vi gå till vårt bord, inne i ett litet hörnrum. Först skulle vi få en liten aptitretare och några av oss önskade ostron, de andra var mer sugna på lite kavring och prosciutto. Det var tur att vi fick den minimala rätten, då vi fick vänta en timme på förrätten. Den teskedsstora klicken löjrom gick åt i ett nafs. Kyparen glömde servera det vita vinet till löjrommen.
Tioåringen åt med god aptit sin skagenröra, för "alla räkor hade gått åt till den, de hade inga kvar". Medan hon njöt av röran, passade vi på att be om hennes huvudrätt på en gång. Kyparen svarade att han skulle se vad köket kunde göra.
Man dukade av bordet. Runt omkring oss började andra gäster få in sina efterrätter. Stämningen var hög utom vid vårt bord. Vi gjorde vårt bästa, men vi var hungriga och letade efter en kvarglömd brödbit eller om det kanske fanns lite vatten kvar i karaffen.
Tioåringen fick sin kycklingklubba 21.30. 21.32 var den uppäten.
Efter tio fick vi vår kalv. Ja, den var god och mör, men ingen av oss hann egentligen smaka riktigt på den, vi slukade allt.
Kyparen blev påmind om att det kanske skulle vara trevligt om vi fick smaka av det röda vinet åtminstone. Oj, jo men visst, det skulle han genast servera oss.
Det drog mot elva på kvällen och tioåringen låg med sitt huvud i mitt knä. Hon var vit i ansiktet, utom under ögonen, där hade hon svarta ringar.
Några av gästerna önskade lite efterrätt, men den skulle serveras vid bordet. Det gick då rakt inte att få den i någon av salongerna på övervåningen. Vi fick våra efterrätter, medan serveringspersonalen dukade av alla andra bord, tände i taket och släckte stearinljusen. Vi kände oss ganska bortglömda.
Till slut fick vi lämna bordet och gå upp i salongen där vi skulle få kaffe. Maken tittade på klockan och såg att den var över elva på kvällen. Jag drack min dubbla espresso på stående fot medan maken rusade ner i garderoben. Vi skulle ju hämta fjortonåringen som var hos en väninna. Vi hade lovat att komma senast klockan elva. Tjugo i tolv var vi där.
Så. Etablissemanget i fråga får högt betyg för den goda maten, men klart minus för tidsåtgång och servering. FY!
I fredags skulle en 70-åring firas. Det var bokat på en fin restaurang med övernattning för den som så önskade. Det önskade inte vi, men en god middag i trevligt sällskap är ju alltid härligt.
För att spara tid för restaurangpersonalen, förbokade värdinnan sällskapets mat. Det var löjrom och raggmunk till förrätt och gödkalv med rotsaker till huvudrätt. Ja, det var verkligen så gott som det låter.
Maken och jag hade med oss vår tioåring, en tapper men kvällstrött flicka. Källarmästaren var informerad om att vi hade barn med oss. Hon skulle få specialmat, vi hade föreslagit räkor respektive kyckling till henne.
Vi skulle vara på restaurangen strax efter klockan sex för en liten drink med tilltugg. Det började bra, men snart blev det långsamt att vänta och vänta och vänta på att få sätta sig till bords.
Klockan åtta (normal pyjamastid för tioåringen) på kvällen fick vi gå till vårt bord, inne i ett litet hörnrum. Först skulle vi få en liten aptitretare och några av oss önskade ostron, de andra var mer sugna på lite kavring och prosciutto. Det var tur att vi fick den minimala rätten, då vi fick vänta en timme på förrätten. Den teskedsstora klicken löjrom gick åt i ett nafs. Kyparen glömde servera det vita vinet till löjrommen.
Tioåringen åt med god aptit sin skagenröra, för "alla räkor hade gått åt till den, de hade inga kvar". Medan hon njöt av röran, passade vi på att be om hennes huvudrätt på en gång. Kyparen svarade att han skulle se vad köket kunde göra.
Man dukade av bordet. Runt omkring oss började andra gäster få in sina efterrätter. Stämningen var hög utom vid vårt bord. Vi gjorde vårt bästa, men vi var hungriga och letade efter en kvarglömd brödbit eller om det kanske fanns lite vatten kvar i karaffen.
Tioåringen fick sin kycklingklubba 21.30. 21.32 var den uppäten.
Efter tio fick vi vår kalv. Ja, den var god och mör, men ingen av oss hann egentligen smaka riktigt på den, vi slukade allt.
Kyparen blev påmind om att det kanske skulle vara trevligt om vi fick smaka av det röda vinet åtminstone. Oj, jo men visst, det skulle han genast servera oss.
Det drog mot elva på kvällen och tioåringen låg med sitt huvud i mitt knä. Hon var vit i ansiktet, utom under ögonen, där hade hon svarta ringar.
Några av gästerna önskade lite efterrätt, men den skulle serveras vid bordet. Det gick då rakt inte att få den i någon av salongerna på övervåningen. Vi fick våra efterrätter, medan serveringspersonalen dukade av alla andra bord, tände i taket och släckte stearinljusen. Vi kände oss ganska bortglömda.
Till slut fick vi lämna bordet och gå upp i salongen där vi skulle få kaffe. Maken tittade på klockan och såg att den var över elva på kvällen. Jag drack min dubbla espresso på stående fot medan maken rusade ner i garderoben. Vi skulle ju hämta fjortonåringen som var hos en väninna. Vi hade lovat att komma senast klockan elva. Tjugo i tolv var vi där.
Så. Etablissemanget i fråga får högt betyg för den goda maten, men klart minus för tidsåtgång och servering. FY!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)